Oppenheimer

Calle Wahlström 09:00 20 Jul 2023

Christopher Nolan har kallat J. Robert Oppenheimer, känd som atombombens fader, för “den viktigaste person som någons levt”, och konstaterade vidare att han “på gott och ont skapade [...] världen vi lever i.” Det är i mångt och mycket en plattityd i linje med regissörens kvasi-intellektuellt draperade filmskapande, som samtidigt är omöjlig att avfärda.

De flesta skulle nog säga ont. Nog för att nukleär ångest gett upphov till stor konst. Filmer som Hiroshima - min älskade och Dr. Strangelove eller: hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben är än idag återkommande inslag när filmhistorien ska summeras och topplistas. Så en dag kanske även Oppenheimer. Men konstnärliga uttryck kan såklart bara reflektera, bearbeta och förstärka den ängslan och det lidande bomben inneburit. Aldrig upphäva eller utjämna. Vilket förstås även gäller Nolans stjärnspäckade biografifilm, som för all sin hantverksmässiga flärd egentligen aldrig säger mycket mer än det uppenbara: det vill säga att fysikern, som är hålögt spelad av en magnetisk Cillian Murphy, oåterkalleligt förändrade världen vi lever i, och att det förstås var ett lika tungt som tacklöst kors att bära.

Efter bombningen av Hiroshima och Nagasaki vände sig Oppenheimer själv mot den vidare utvecklingen av vätebomben för att istället förespråka en internationell kontroll av kärnvapen. Åsikter som under kalla krigets kapprustning gjorde honom till politisk måltavla. Inför en kommitté utsedd av The United States Atomic Energy Commission prövades hans säkerhetsgrad i förhör djupt färgade av tidens McCarthyism. Således handlade frågorna inte minst om fysikerns politiska förflutna. Kommitténs förhör utgör också den naturliga utgångspunkten för Nolans manus, som utifrån Kai Birds och Martin J. Sherwins biografi “American Prometheus” konstruerar en virtuos väv mellan olika skeden och drifter i Oppenheimers liv. I ett porträtt att jämföra med Peter O’Tooles i David Leans Lawrence av Arabien ger Murphy uttryck för den nyfikne idealisten, den ärelystna vetenskapsmannen liksom den psykiskt sköra människan.

Det är inte bara Murphys prestation som för tankarna till filmskapare som Lean. I hela tre timmar rör sig filmen på en grandios skala som idag är sällsynt när det kommer till vuxna ämnen. Nog för att vi sett dialogburna prestigefilmer de senaste åren, men sällan med Oppenheimers audiovisuella sprängkraft. Hoyte Van Hoytemas utsökta foto i 70 mm, vilket växlar elegant mellan färg och svartvitt, bidrar liksom användandet av överlappande ljud och Ludwig Göranssons stråkar till en välkalibrerad rytmik. Men som så ofta med Nolan finns det sprickor i den hänförande, och för stunden så övertygande ytan. Till dessa hör inte minst ett par redan på förhand hajpade sexscener mellan Oppenheimer och älskarinnan Jean Tatlock (Florence Pugh).

Dels är rollen som den frisinnade men fragila Tatlock otacksam för en skådespelare med Pughs begåvning, dels är en av sexscenerna ett praktexempel på Nolans showiga behov av att visa sig smart. Det samma kan egentligen sägas om skiftena mellan färg och svartvitt, vilka i Oppenheimer ska understryka olika perspektiv. Oppenheimers eget, och ett Nolan själv kallat objektivt. Det är ett ganska pompöst stilgrepp som hade fungerat bättre okommenterat.

Men så är det också lite av charmen med Nolan. Den ogenerade pretention som får breda ut sig i storfilmsformat utan att ursäkta sig, och som dessutom tilldrar sig nästan ofattbara mängder talang. Nästintill varje biroll, stor som liten, är utsmyckad med namnkunniga stjärnor. Utöver bland andra Emily Blunt, Josh Hartnett och Matt Damon utmärker sig Robert Downey Jr., som med högt hårfäste och utmärglat anlete porträtterar den beräknande affärsmannen och politikern Lewis Strauss, som hade en avgörande inverkan på Oppenheimers liv efter Manhattanprojektet. Trots de farhågor skådespelaren gett uttryck för i intervjuer bevisar Downey Jr. flyhänt att talang överlever ett och ett halvt decennium av Marvelspektakel.

Apropå superhjältefilmer är Oppenheimer förstås också ett lika välkommet som överrumplande, om än något flyktigt tillskott bland sommarens förväntade blockbusters. Men möjligen också undantaget som bekräftar regeln. För till och med i kölvattnet på floppar som The Flash är det med försiktighet jag ser på förhoppningar om att Oppenheimers eventuella framgångar skulle inspirera Hollywoods makthavare till större kreativt risktagande. Men så är det heller inte Nolans kors att bära.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner