Babar - elefanternas konung

Hur tråkigt det än känns finns det omständigheter som hindrar denne forntida Babar-fantast från att rota fram elefantmössan och skandera på gatorna att "Kungen är tillbaka!" Man skulle drista sig till att tro att den första anledningen är det har gått nära 30 år sedan mina absoluta Babar-slukar-dagar. Men då jag åter har böckerna i hyllan, även den första som denna film bygger på, ser jag att stämningarna från förr sitter kvar i bokstäver och teckningar. Lika tydligt blir det snart att det sävliga tempot, den kolonialistiska aningslösheten (och arrogansen) och det vänliga men lite förnumstiga tonfallet inte gör sig lika bra i film- och framförallt långfilmsformat. Visserligen vinner filmen poäng med sin bara uppenbarelse - men det är nog mest för att jag skådar genom nostalgins töcken - men mycket av det som tilltalar i boken skapar små illusionsstörningar på duken. Animationerna är på sedvanligt Babar-vis enkla och naivistiska, och berättelsen är överhuvudtaget bokstavtrogen förlagan (där det alltså berättas om hur unge Babar efter en flykt till staden blir kung i djungeln) vilket kanske en nostalgiker skulle tänkas föredra, men faktum är att Babar, Cornelius och gänget skulle varit förtjänta av en uppgradering. I både bild och text. Det är helt okej, och dessutom historiskt underhållande, att läsa en kolonialistiskt färgad berättelse om Afrika när man vet att den skrevs på 30-talet; det vill säga under en tid då det var fullt normalt att en afrikansk elefant efter några kilometers promenad kunde befinna sig i en europeisk borgarstad befolkad av idel vita invånare (de färgade betjänterna borträknade) - en tid då tanken på den uppfostrade vilden var eggande och god. Men när man nu ändå bemödar sig att förära elefanten en långfilm skulle en anpassning till nutiden inte ha skadat. Den enda anpassning som nu kan ses är den till formatet: filmmakarna har nämligen slängt in några perifera spänningmoment, hämtade ur senare Babar-böcker, för att jobba upp sagan till långfilmslängd - vilket ändå i slutändan är det som framförallt gör att träsmaken infinner sig. [I]Babar - elefanternas konung[/I] är med sin tillbakalutade dramatik visserligen något av en oas i en upprörd öken av hysterisk barnfilm från väst, men det är inte gott nog. Speciellt inte som den inledande harmonin efter en timme avlöses av obönhörlig besvikelse.