Atomic Blonde

Calle Wahlström 14:10 31 Jul 2017

Charlize Theron spelar kylig superagent i den våldsamma kalla kriget-härvan Atomic Blonde.

Någon kanske minns anekdoten om hur en ännu okänd Quentin Tarantino i ett entusiastiskt beundrarbrev till Tony Scott en gång förhörde sig om det lämpliga användandet av blåfilter och rökmaskiner, båda estetiska kännetecken för Scotts tidiga karriär och filmer som Blodshunger, Top Gun eller Den siste scouten. Några år senare snålade Scott varken på röken eller blått bakljus när han regisserade Tarantinos manus till True Romance. Medan somliga kritiker anmärkte på Scotts romantiska behandling av manuset har Tarantino alltid tagit filmen i försvar. Han har senare kallat Scott sin mentor och en av vår tids missförstådda auteurer, någon som likt Douglas Sirk av sin samtid uppfattats som för kommersiell.

Någon som i alla fall visuellt verkar minst lika fascinerad av Scotts stil är David Leitch (ena halvan av regissörs/producentduon bakom John Wick) vars senaste film, den närmast kitschiga kalla kriget-rökaren Atomic Blonde, nästan kan betraktas som ett fuskbyggt panteon över Ridleys framlidna lillebror. För trots rikliga doser blåfilter, rök och dunbolster som virvlar i slow motion skvallrar Atomic Blonde istället om en brist på actionhantverkare lika sympatiska och kompetenta som Scott. I jämförelse med hans många behjärtansvärda Average Joes framträder Charlize Therons MI6-agent Lorraine Broughton som en styltig kopia av Modesty Blaise.

Berättelsen, som i själva verket är hämtad från Antony Johnstons serieroman The Coldest City, och inte Agent X9, utspelar sig till stora delar i ett kvavt förhörsrum där Lorraine inför sina överordnades veckade pannor redogör för den spionhärva som ägt rum i ett tudelat Berlin bara dagar innan murens fall. En intrig innehållandes topphemliga listor på vift, dubbelagenter och nästan oavbrutna våldsamheter. De senare är effektivt koreograferade och benkäckande ljudlagda. Men när en korkskruv till slut åker fram, inte helt olikt den gång Patricia Arquette gjorde slut på James Gandolfinis sadistiska torped i True Romance, finns ingen känslomässig anknytning. Istället är filmens stilisering lika kylig som isbaden med vilka Lorraine lindrar sin blåslagna kropp, eller kuberna som klinkar i hennes Stoli.

Ett synthigt soundtrack som tar sig från New Order till Nena, en grinig John Goodman och James McAvoy som MI6s inte helt tillförlitlige man i Berlin får ändå tiden att gå. Ambitionerna lär knappast varit högre än så, och i det ligger givetvis ingen skam. Men ska jag våga mig på en gissning tror jag knappast att Leitch en dag kommer framhållas som en av vår tids missförstådda auteurer.

Läs även: Filmsommaren är en blockbuster

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Snömannen

Calle Wahlström har sett Tomas Alfredsons filmatisering av Snömannen, en hafsig mördarjakt som förirrar sig i sin iver att casha in på Nordic Noir-trenden.

Filmrecension: Neruda

Pablo Lallaríns film om den chilenska poeten Pablo Neruda tar med fördel till närmast kiosklitterära medel för att fly sin biografiska fålla.