För ett par år sedan drog SVT igång storsatsningen [I]40 års humor i public service[/I]. Och redan vid valet av titel anade man ungefär hur skoj detta skulle bli. För så fort något uttalas "humor" så vet man att man bör vara beredd på det rakt motsatta (se [I]Vitsuellt[/I], [I]Lösnäsan[/I], [I]Humorlabbet[/I] och [I]Kullagret[/I]). Men det mest skrämmande med tv-serien var upplägget. Man hade tematiserat in sketcherna efter exempelvis "Nyheter", "Svenskhet", "Våld", "Överklass" och "Präster". Sedan fick landets så kallade humorelit sitta i någon mysfåtölj och förklara exakt varför den kommande sketchen (som de oftast själva förekom i) var så förbannat rolig. Alltså det bästa sättet att garanterat döda en sketch. Så när [I]The Aristocrats[/I] visar sig bestå uteslutande av ett hundratal amerikanska (och några enstaka brittiska) komiker som inför kollegorna Penn Jillette och Paul Provenzas DV-kameror får förklara varför sketchen med samma namn är så briljant, anar jag det allra allra värsta. Kanske även för att mina tidigare kunskaper kring denna av spyor, koprofagorgier, incest, nekrofili och olika typer av kreativt tidelag till brädden fyllda sketch är ytterst knapphändiga. Döm om min förvåning när det faktiskt visar sig fungera.
Tydligen är "The Aristocrats" ett skämt med mycket gamla anor, men som blivit något av en tradition att aldrig berätta inför publik, just på grund av sin motbjudande natur. Sketchen har några få men essentiella regler. Den ska inledas med familjen som kommer upp på talangjaktsagentens kontor för att presentera sin "family act" där mannen, hustrun, sonen, dottern och familjens hund ingår. Efter att ha dragit hela numret får de frågan vad de kallar det hela, och svarar entusiastiskt "The Aristocrats". Ingen fantastisk slutpoäng där, men det som är den stora behållningen här är den uppriktiga förtjusning Drew Carey, Bob Saget (brakpräktiga pappan i [I]Huset Fullt[/I]), Jason Alexander (Costanza i [I]Seinfeld[/I]) och de övriga visar över att få gå loss på vad Paul Provenza liknar vid ett klassiskt jazzstycke - ett tema som går att variera i det oändliga. Och så får man lära sig vad som menas med "Dirty Sanchez", "Space Docking" och "The Rusty Trombone". Kevin Pollaks Christopher Walken-imitation är också bra. Gilbert Gottfried, däremot, är som vanligt fullständigt motbjudande - oavsett vilka ord han bajsar ur sig.
Skådespelare:
Regi:
