Det börjar med ett slut. Adrian och Hampus har relationsproblem och inleder det drygt 100 minuter långa sängkammarspelet med ett samtal om separation. Men innan den härliga rumstempererade tårvätskan jag så gärna velat producera under Are We Lost Forever hinner tränga fram, börjar jag med stigande munterhet iaktta hur huvudrollsinnehavarna Jonathan Andersson och Björn Elgerd tänker mer på hur de ser ut tystbråkandes i sängen än på själva uppbrottsdramat. Och så förblir det ända till slutet.
Samtidigt som man alltid innerligt önskar sig fler filmiska berättelser där fokus inte enbart ligger på de queera parens strider mot en inskränkt värld, är just detta försök att trotsa genren med Call Me By Your Name och And Then We Danced-blomstrande romantik på sin höjd ljummet. Det är som Torka aldrig tårar utan handskar fast utan 80-talets sorgliga aids-kontext och med dialoger som gör mig påmind om att den utstuderade pratavhållsamheten har utplånat förmågan att uttrycka känslor i det här landet. Tålamodet tar helt slut när relationsstatusen på facebook helt oironiskt kommer på tal. Då känns filmen inte bara ganska seg utan också daterad. Att en tittare år 2020 inte får inblick i de unga älskarnas digitala meningsutbyten eller grindr-trådar och istället får iaktta när de fifflar med sina mobiler under bordet gör inte saken mer edgy.
Det som däremot skildras trovärdigt och omsorgsfullt är det ömma lågbudgetsexet och den intimitet som uppstår inom de olika konstelationerna som bildas i samband med breakupen. Det är det kroppsliga i Are We Lost Forever som skänker djup åt Adrian och Hampus kärleksliv - snarare än allt det som yttras under bittra gräl eller halvsägs med långa blickar. Och det kanske ändå var just det som var meningen med tanke på att hela ensemblen liknar Freddie Stroma i Acnes gamla porriga underklädesreklam.
