Alien Covenant

Stefan Olofsson 10:53 23 May 2017

Med Alien Covenant visar Ridley Scott att han fortfarande kan skrämma publiken. Det är befriande att sugas in i hans visuellt hänförande och mörka science fiction-universum.

Första scenen sätter fingret på ett av filmens teman – Michael Fassbenders android David samtalar med sin skapare Peter Weyland om just skapande. Det är samma David som var en av huvudkaraktärerna i Scotts rymdepos Prometheus (2012). Därefter tar handlingen fart.

Rymdskeppet Covenant, fullastad med kolonisatörer och mänskliga embryon, drabbas av en allvarlig olycka. I samband med att skeppet repareras mottar den traumatiserade besättningen en sändning från en planet som råkar finnas i närheten och som självfallet ska undersökas. Upptakten går undan. Känslan är att snabbt ledas längs en välkänd stig.

De blodiga scenerna är effektfulla och skådespelarna gör det mesta av vad de tilldelas när de inte springer från en katastrof till en annan. Katherine Waterston övertygar som Daniels, en rollfigur fylld av värme och empati, som när spänningen stiger tvingas axla en ”Ripley”-roll.

Men alla – inklusive rymdmonstren – får stå i skuggan av Michael Fassbender som excellerar i dubbla android-roller. Dels som Covenants tjänstvilliga ”Walter” och dels som den redan nämnde David, som i denna film är strandsatt på planeten som landningsstyrkan kommit till.

Prometheus vävs ihop med Alien Covenant på ett modigt sätt, även om förmodligen inte alla som gillade Prometheus får de svar de vill ha. Scenerna med David och besättningen, i hans boning i en mardrömslik ödelagd stad, tillhör höjdpunkterna.

Byron och Shelly citeras av David i Fassbenders vällustiga gestaltning, som bara angränsar till överspel, och det finns oblyga passningar till Frankensteins monster. Ridley Scott närmar sig här frågeställningar snarlika de han ställde sig i Blade Runner – kan en varelse höja sig över sina begränsningar? Vad är konsekvensen av att skapa och vad innebär det att själv vara skapad? Är alla förunnade att uppleva lojalitet, tillit och kärlek? Det finns en tvist i sista akten som annonseras i förväg. Ändå kommer det som ett knytnävsslag när ridån faller – det är brutalt – men känns uppfriskande att Ridley Scott vågar.

Läs även: "Alien, igen, och igen"

Fler filmrecensioner