Alien, igen, och igen

Ännu en Alienfilm är här. Vi kollar hur filmserien mottogs när det begav sig 1979.

Sci fi-filmen Alien: Covenant, hade svensk premiär den 19 maj 2017. Den är uppföljare till Prometheus (2012) som utspelar sig omkring 30 år före Ridley Scotts första, stilbildande sci fi-klassiker, Alien, från 1979, eller som den hette på svenska, Alien — den åttonde passageraren.

Det tar sin start 1979. Svenska Dagbladet hånar ett tappert filmförsök att skapa en ond varelse och kallar dess ondska för "odefinerad" och "rymdsoppa på en spik".  Recensenten skriver: "kanske har regissören Scott enbart velat åstadkomma en med skräckkänslor uppblandad estetisk njutning inför åsynen av det onda, men det räcker inte. Även en rymdberättelse av detta slag måste följa en dramatisk linje. Någon sådan finns inte. Förelåg överhuvudtaget något manus?". Också filmtidningen Chaplin sågar filmen, men medger att den är "professionellt genomförd".  Filmskribent Stig Larsson skriver i decembernumret av Chaplin 1979: "Man upplever en känslokick, då man ser en sådan här film. Man går ut en smula förstenad, ungefär som om man åkt bergochdalbana. En ny tendens inom amerikansk film är att producera just denna överhettade känslointensitet". 

Alien: Covenant är den sjätte filmen i serien, om man bortser från spinofferna Alien vs. Predator, och den är del två i prequelserien av Ridley Scott.

Besättningsmedlemmen på lastskeppet Nostromo, Ellen Ripley (Sigourney Weaver) blev skandalöst och överraskande nog hjälte i den första filmen. (En kvinna som ensam överlevare, wow liksom.) Och hon fortsätter sedan att rädda värstingsoldater i andra filmen, James Camerons Aliens — återkomsten (Aliens, 1986) i vilken hon också tar en flicka i beskydd och mejar ner rymdmonster med en arsenal värdig Sylvester Stallones rollfigur, Rambo. 

Den tredje filmen, Alien 3 (1992), är reducerad och mer spartansk till sin stil. Ripleys räddningsfarkost dimper ner från rymden på en fängelseplanet där rakade munkar/livstidsfångar huserar. Det går illa, ty några rymdmonster slank visst med i farkosten, och Ripley väljer att hoppa ner i en gigantisk smältugn, för att allt ska få en ände, inklusive det alienembryo hon bär. 

Likväl klonas hon fram, med alienfoster och allt, i en värld som utspelar sig två hundra år senare i Alien — återuppstår, (Alien: Resurrection, 1997). Obehagligt nog frammanas hon i flera groteska, misslyckade klonversioner av sig själv och, tja, det är en Jean-Pierre Jeunetfilm, (Delikatessen), äckelfaktorn är hög. 

Den femte filmen, Prometheus (2012), är en slags prequel och utspelar sig 30 år före den första Alien. Sigourney Weavers ikoniska rollfigur Ripley är inte med. Noomi Rapaces besättningsmedlem och Michael Fassbender, som androiden David, gör ändå avtryck. Exempelvis utför Rapace en explicit skildrad, och spektakulär alienabort på sig själv, vilket är helt i linje med livmodersskräcken i övriga alienfilmer, men här med en extra touche då hon inte avlider; utan hoppar upp direkt från operationsbordet och fortsätter att slåss. (Vad finns det att inte älska?)

Ridley Scotts senaste installation, den sjätte alienfilmen, Alien: Covenant, utspelar sig blott 10 år efter händelserna i Prometheus. En rymdexpedition tror sig färdas till en oupptäckt paradisplanet, men anlöper en mörk värld där det bara finns en enda invånare, androiden David (Michael Fassbender). Hur ska det gå?

Ridley Scotts rymdskräckuniversum har funnits i nästan fyrtio år och flera av filmerna med monster i H.R. Gigers geniala, organiska design benämns som klassiker. Men år 1979 var svenska filmkritiker inte direkt till sig i trasorna: "Alien är en mycket enkelt uppbyggd film. Personteckningen är endimensionell. Det finns ingenting som är oväntat. Och det finns inga seriösa biavsikter med filmen. Den bara bygger upp den här känslan av skräck," klagar filmtidningen Chaplin, men tillstår, "skräck som den håller fast längre än skräckfilmer brukar och det även med en intimitet som är ovanlig."