Jag har alltid varit något av en sucker för det melankoliska och filmatiseringen av David Auburns pulitzerbelönta pjäs Proof är lilla julafton för mig. Det är lite ledset sådär mest hela tiden. Och det är jävligt befriande, ska jag säga. Gwyneth Patlrow spelar Catherine (som hon även gjort på Londons lilla Donmar Warehouse-scen), dotter till en sinnessjuk men geniförklarad matematikprofessor. Hon
Gwyneth Paltrow
Sky Captain and the World of TomorrowDet är svårt som attan att separera de filmiska kvalitéerna i årets stora äventyrsfilm från de rent estetiska. För visst finns det problem med [I]Sky Captain and the World of Tomorrow[/I]. Att hela inspelningen ägt rum framför en bluescreen märks ibland tydligt i dialogen och i en del av scenerna blir avståndet mellan skådespelarna och deras animerade fiender lite för stort. Men ytan, herregud vil |
SylviaJag har länge tyckt att det borde krävas någon slags emotionellt körkort för att hindra vissa skådespelerskor från att ta sig an klichétyngda tema som "en kärlek större än livet", "en kvinnas artistiska drivkraft" eller "depressionen - dörren till vansinnet". Jag var till exempel rätt säker på att Gwyneth Paltrow knappast skulle kunna presentera en, än mindre tre av dessa känslor på ett övertygand |
PossessionSå är det då bevisat. Inom varje cyniker gömmer det sig en romantisk softis. Neil LaBute, som odlat sin lätt människofientliga världsbild i filmer som [I]Män emellan[/I] och Friends & Neighburs, och som dramatiker i pjäsen [I]Bash[/I], har nu gjort en kärleksfilm - utan ironi. Det är egentligen bara LaButes ständige huvudrollsinnehavare Aaron Eckhart som påminner om de tidigare filmerna. Eckhart o |
The Royal Tenenbaums
"Jahapp", sa min pappa när vi gick ut från visningen. "Det finns alltså en familj som är knäppare än vår."
"Nej, pappa", sa jag. "Det finns det faktiskt inte."
Poängen är här nu inte att försöka få högsta poäng i dysfunktionell-ligan, utan att min fars första möte med en Wes Anderson-film direkt fick honom att relaterThe Talented Mr. Ripley
Jag hörde inte till dem som upptäckte [I]Den engelska patientens storhet[/I]. Jag tyckte att den var långtråkig, småsliskig, ganska så pretentiös och inte minst obehagligt imperialistisk. Anthony Minghellas nya film lider av samma tveksamma förtjänster. Återigen speglar Minghella rika västlänningars visit i ett svulstigEtt perfekt mord
Det är möjligt att det är både konservativt och dumt att tycka så, men jag har länge varit allergisk mot remakes inom filmen, på samma sätt som med covers inom musiken. Kan man inte hitta på något nytt, så kan man väl lika gärna låta bli. Det anser jag, väl medveten om att Byrds version av My Back Pages är bättre än ori
BlodsbandKvinnliga skurkar är inte vardagsmat på vita duken. Jessica Lange försöker här bryta igenom barriären genom att spela en svärmor från helvetet. Tyvärr faller Blodsband precis som många andra "från helvetet"-spektakel i de otal fällor som film på recept erbjuder.
Gwyneth Paltrow spelar Helen, en förunderligt naiv New York-tjej, som ska gifta sig med Jackson - spelad av en stendöd Jonathan Schaech. |
Sliding DoorsSliding Doors är den ultimata parallellitets-filmen i ämnet vad som händer om Helen: x) hinner med ett tåg och hittar sin man med rumpan bar i sängen tillsammans med hans eldiga älskarinna Lydia (Jeanne Tripplehorn) eller: y) missar tåget och endast hittar deras kvarglömda dryckesglas på nattduksbordet.
Vi lär att hon i fallet scenario x skulle ha klippt håret och mött den charmante karlakarlen |
Lysande utsikterOm någon skulle få för sig att katalogisera de dryga hundratalet filmatiseringar som gjorts av Charles Dickens romaner, skulle Lysande utsikter hamna i facket för välmenande misslyckanden. Sagoskimret från den litterära förlagan har i princip suddats ut, och kvar är en tämligen ordinär historia om den fattiga pojken som når rikedom och berömelse.
Finn är filmens motsvarighet till romanens Pip |
