Sylvia

Jag har länge tyckt att det borde krävas någon slags emotionellt körkort för att hindra vissa skådespelerskor från att ta sig an klichétyngda tema som "en kärlek större än livet", "en kvinnas artistiska drivkraft" eller "depressionen - dörren till vansinnet". Jag var till exempel rätt säker på att Gwyneth Paltrow knappast skulle kunna presentera en, än mindre tre av dessa känslor på ett övertygande sätt. Till min stora glädje hade jag fel. Hon använder sina tomma drag och distansen hon bär på i alla sina filmer till att måla upp en intressant gräns mellan Sylvia Plath och det omgivande livet. Den artistiska drivkraften kopplas elegant samman med vardag och vansinne. Kärleken avbildas utan fladdrande näsvingar och rodnande barm. Är det maken Ted Hughes närvaro eller småbarnsföräldrars prosaiska sömnbrist som under flera år hindrar Plath från att skriva? Manuset tar inte ställning till sådant man inte kan veta. Plath är sliten och svartsjuk och när hon till slut kollapsar blir jag så tacksam över att hon gör det utan snor, hysteriska grimaser och stora åtbörder. Man kan tycka att det är för svalt. Jag tycker att det är sprött. Jag vet inte hur Plath förde sig i verkligheten, men den här tolkningen reducerar henne åtminstone inte till en den köttigt melodramatiska klichén om kvinnliga poetissors operastora känslor. Det finstilta spelet är besvärligare för karaktärer med färre scener. Daniel Craig som Hughes är råknöligt sexig, men när paret slutar tala med varann (och deras lyrik dessutom av rättighetsskäl nästan helt saknas i filmen) blir det lite svårt att förstå varför just han ska vara hennes utvalde. Och barnen, måste man undra, hade ingen av föräldrarna en personlig relation till dem? Det är naturligtvis Plath som ger Paltrow ett nytt djup, inte tvärtom, och de som redan har en relation till Plath kommer att bli besvikna. Regissör Christine Jeffs har skapat en filmisk helhet på bekostnad av andfådd sightseeing i Sylvias liv. Först tvekar jag inför hennes stilistiska bedömningar. Ska parets lycka verkligen skildras i sextiotalsvisuella bikinifantasier? Ska det vara så många bilder av Plath ensam i stora rum? Det ska det. Det skira bygge som var Plaths vardagsliv reflekteras elegant i bilderna; kvinnan i tomheten blir Plath inne i sitt eget huvud. Mot slutet blir det allt tydligare att skådespelarna har regissören att tacka för tydligheten i sina egna prestationer. Och att den nyzeeländska Jeffs, som här gör sin andra långfilm, inte länge kommer att behöva arbeta i filmmakandets marginaler.