Ett perfekt mord

Det är möjligt att det är både konservativt och dumt att tycka så, men jag har länge varit allergisk mot remakes inom filmen, på samma sätt som med covers inom musiken. Kan man inte hitta på något nytt, så kan man väl lika gärna låta bli. Det anser jag, väl medveten om att Byrds version av My Back Pages är bättre än originalet med Dylan och väl medveten om att Scorseses Cape Fear är bättre än 1961 års version. Det var alltså inte utan att jag frös till när jag nyligen läste att det kommer en våg av remakes på Hitchcocks filmer. Om det är något som säger sig självt, så är det väl att hans filmer ska få vara i fred. På samma sätt som Michael Bolton självfallet borde åtalats för sitt lustmord på When A Man Loves A Woman och att ingen frisk människa skulle komma på tanken att måla om Guernica eller Nattvarden. Kraven på Andrew Davis nyfilmatisering av Hitchcocks Slå nollan till polisen var därför kompromisslösa. Så mycket bättre då att han har tagit uppdraget på största allvar -- och lyckats. Det här är nämligen en mycket bra film. En motiverad omtagning. Handlingen har flyttats från lägenheten i 50-talets London till 90-talets New York. Medan Hitchcocks film, som byggde på en pjäs i sin tur, var lite teatral, har Davis version en mondän ton med synnerligen tidstypiska färger och dofter. Och medan Ray Milland var en avdankad tennisstjärna är Michael Douglas börshaj på fallrepet. Denne Douglas som ju har en säregen förmåga att förkroppsliga framgångsrika män med makt. I mångt är Ett perfekt mord hans film, men Gwyneth Paltrow (som gör Grace Kellys roll från originalet) och Viggo Mortensen fyller upp väl vid hans sida. Andrew Davis inledde sin karriär tveksamt, med filmer som Nico och Under belägring, båda med megapuckot Steven Seagal, men har sen dess gått från klarhet till klarhet. Jagad var åtminstone till hälften en knivskarp thriller, och här visar han en klockren begåvning för genren. Sofistikerat lägger han ut sina planteringar, fingertoppskänsligt låter han oss vänta till det olidligas gräns, bara för att vända helt om och överraska. Det är begåvning, det räcker inte att sätta en Hitchcock-film i händerna på vilken medelmåttig hantverkare som helst. Och det krävs talang, för handlingen är visserligen djävulsk men också enkel. Den demoniske Douglas vill åt hustruns förmögenhet, och skyr för detta ändamål inga medel. Men självklart går det inte som han tänkt. Vändningarna är dock många och eleganta innan den moraliska upplösningen anländer. En thriller av bästa märke, som dessutom är en remake. Ibland är det skönt att ha fel.