Sky Captain and the World of Tomorrow

Det är svårt som attan att separera de filmiska kvalitéerna i årets stora äventyrsfilm från de rent estetiska. För visst finns det problem med [I]Sky Captain and the World of Tomorrow[/I]. Att hela inspelningen ägt rum framför en bluescreen märks ibland tydligt i dialogen och i en del av scenerna blir avståndet mellan skådespelarna och deras animerade fiender lite för stort. Men ytan, herregud vilken käftsmäll! Nykomlingen Kerry Conran har snickrat ihop ett så vulgariserat och hyperestetiskt trettiotal att eventuella serietidningsförlagor ligger i lä. Det är faktiskt på gränsen till svårt att koncentrera sig på vad som händer ibland för att allting är så förbaskat snyggt. Jag vet inte om jag ska känna mig hänförd eller rövknullad av en stapel coffee table-böcker om art deco-futurism. Men jag måste medge att det är en ganska angenäm känsla. Karaktärerna är av klassiskt serietidningssnitt. Morgondagens världs egen Biggles, Sky Captain, hans före detta flickvän och motvilliga partner, den sensationslystna reportern Polly Perkins, uppfinnargeniet Dex, några sidekicks och en gammal älskarinna. Tillsammans måste de (givetvis) rädda världen från en elak professor. Conran har med stor precision lyckats få med nästan varenda pojkbokskliché han kunnat komma på, vilket ibland ger filmen mer en känsla av en hyllning till svunna tiders nördkultur än en berättelse. Dock är hantverket så kärleksfullt utfört att det utan problem gottgör för det ibland lite träiga händelseförloppet. Och i en värld av remakes, serietidningsfilmatiseringar och uppföljare är det otroligt coolt att se en helt ny hjälte födas -- i en helt ny värld som känns kompromisslöst framtagen för en bioduk. Och om den förmodade uppföljaren bara har en lite originellare story kan nog Sky Captain flyga ungefär hur högt som helst.