Lysande utsikter

Om någon skulle få för sig att katalogisera de dryga hundratalet filmatiseringar som gjorts av Charles Dickens romaner, skulle Lysande utsikter hamna i facket för välmenande misslyckanden. Sagoskimret från den litterära förlagan har i princip suddats ut, och kvar är en tämligen ordinär historia om den fattiga pojken som når rikedom och berömelse. Finn är filmens motsvarighet till romanens Pip - en fattig fiskarpojke med en stor konstnärlig begåvning. Han tillbringar sin tid med att måla fåglar som magiskt dyker upp och spänner ut sina vingar varje gång han drar fram skissblocket. Filmen skildrar hans väg från samhällets botten till dess absoluta topp, och hans kärlek till den vackra men iskalla Estella. Redan i filmens inledning står det tyvärr klart att vi kommer att bli svältfödda på både överraskningar och spänning. Scenografin är mäktig och kostymerna är imponerande, men filmen är så emotionellt reserverad att även de undertryckta sexuella undertonerna känns överaskande oerotiska. Till och med sekvensen där Finn får chansen att måla av sin älskade naken känns förunderligt oladdad. Gwyneth Paltrow gör visserligen vad hon kan för att gestalta den bortskämda och känslomässigt störda Estella, men med en Ethan Hawke som i roll efter roll verkar försöka överträffa sig själv i kylighet och återhållsamhet blir deras relation snart totalt ointressant. Precis som i den litterära förlagan förgylls berättelsen av ett rikt galleri av biroller. Robert De Niro går från en Max Cady-liknande förrymd fånge i början av filmen till en sliten, skäggig och mer sammansatt herre mot slutet. Anne Bancroft gör en karikatyr på en dekadent och bitter överklassdam som den groteskt spacklade Nora Dinsmoor. Hon gränsar hela tiden till det löjliga, och det är faktiskt en bedrift att hon lyckas hålla sig på rätt sida genom hela filmen. De är båda underhållande att se, men den ende som egentligen lyckas tillföra lite äkta känslor och smärta är Chris Cooper i rollen som Finnegan Bell. Hans tafatta men godhjärtade glädje över Finns framgångar är det enda som lyckas slå an en sträng. Vad gäller övriga delar av filmen kan tidigare Dickens-filmatiseringar sova lugnt i sina gravar.