Possession

Så är det då bevisat. Inom varje cyniker gömmer det sig en romantisk softis. Neil LaBute, som odlat sin lätt människofientliga världsbild i filmer som [I]Män emellan[/I] och Friends & Neighburs, och som dramatiker i pjäsen [I]Bash[/I], har nu gjort en kärleksfilm - utan ironi. Det är egentligen bara LaButes ständige huvudrollsinnehavare Aaron Eckhart som påminner om de tidigare filmerna. Eckhart och Gwyneth Paltrow spelar två forskare som i en deckarliknande intrig upptäcker brev och dagboksanteckningar som visar på en tidigare helt okänd kärlekshistoria mellan två framstående viktorianska författare. En oväntad förbindelse då mannen anses som en hopplös romantiker som skrivit en ändlös mängd kärleksdikter till sin fru, den andra en förmodat lesbisk diktare som blivit något av en favorit bland genderforskare. Och där, mitt bland de dammiga brevbuntarna, spirar också en parallell förälskelse mellan de två forskarna. Förgäves letar jag efter fler bottnar, ingångar eller ironiska blinkningar när LaBute avhandlar en hopplöst traditionell kärleksskildring. I stället blir det en genomgång av klichéernas ABC. Från flashbacks till viktorianska kärleksscener ackompanjerade av romantisk musik, till den känslomässigt hämmade kvinnliga forskaren med det obligatoriska uppsatta håret och snobbiga engelskan. Men förutom en och annan känga mot stela och förstoppade överklassbritter så finns det inget bett i LaButes historia. Den är lättsmält, färdigtuggad dussinvara och frågorna hopar sig. Är LaBute nyfrälst? Har cynismerna bara varit en pose? Tycker han att det är dags att tjäna stora pengar? Eller är hela [I]Possession[/I] bara ett enda stort skämt? Och är jag för korkad för att förstå det?