Jag hörde inte till dem som upptäckte [I]Den engelska patientens storhet[/I]. Jag tyckte att den var långtråkig, småsliskig, ganska så pretentiös och inte minst obehagligt imperialistisk. Anthony Minghellas nya film lider av samma tveksamma förtjänster. Återigen speglar Minghella rika västlänningars visit i ett svulstigt exotiskt och, i deras ögon, ociviliserat land. Då var det andra världskriget och Sahara, nu är det tidigt 50-tal och Italien.
Och nu liksom då visar sig Minghellas hängivna beundran för traditionell Hollywoodfilm, med allt vad det innebär av inte särskilt spännande men välslipad dramaturgi, flitigt utnyttjande av stråkar och statisk klippning från hel- till närbild och tillbaks igen. Han kan sitt hantverk, Minghella, därom råder ingen tvekan. Nu kan den lyhörde läsaren säkert ana en viss frustration från recensentens sida. Jo, jag tycker att det är ett tämligen tråkigt, för att inte säga rätt reaktionärt, sätt att hedra Hollywoodfilmen på.
Men [I]The Talented Mr. Ripley[/I], som bygger på en roman av den gamla brittiska deckarförfattaren Patricia Highsmith, har förstås sina förtjänster. Bortsett från Cate Blanchett dyker samtliga dessa upp under filmens första timme. Filmen präglas då av ett stort mått oförutsägbarhet (åtminstone för mig som varken läst romanen eller sett filmen [I]Het sol[/I] där samma historia agerar underlag) och jag kommer på mig själv att sitta och aktivt undra över vart filmen egentligen är på väg. Det är inte vanligt i dessa sammanhang.
Men som i ett trollslag ändras allt detta och sista halvan av filmen karaktäriseras av en övertydlig berättarlinje och dessutom en ganska ointressant sådan. Historien om hur den unge underklassamerikanen åker till Italien och, tack vare sin förmåga att ljuga, dupera och inte minst sin benägenhet att mörda, blir en del av jetsetlivet där, skulle nog ha fungerat bra på film. Men med en reservation: berättelsen är av det slag som definitivt inte tål att för mycket avslöjas.
Hellre höljt i dunkel än, som nu, platt fall ner i övertydligheternas brunn. Minghella skriver oss på näsan, och det tar inte bara udden av all spänning, det är dessutom rätt enerverande. Någon djupare psykologisk insikt äger Minghella inte heller, och det hela utvecklas efter hand till mer kiosk än vad Patricia Highsmith förtjänar.
Om det inte vore för Cate Blanchetts ambivalent undflyende överklassamerikanska, hade jag uppmanat hugade besökare att sätta sig längst ut på bioraden och smita någonstans efter det första mordet.The Talented Mr. Ripley
Skådespelare:
Regi:
