Sliding Doors

Sliding Doors är den ultimata parallellitets-filmen i ämnet vad som händer om Helen: x) hinner med ett tåg och hittar sin man med rumpan bar i sängen tillsammans med hans eldiga älskarinna Lydia (Jeanne Tripplehorn) eller: y) missar tåget och endast hittar deras kvarglömda dryckesglas på nattduksbordet. Vi lär att hon i fallet scenario x skulle ha klippt håret och mött den charmante karlakarlen James (John Hannah), och att hon i scenario y hade fattat misstankar men ändå naturligtvis, som av en slump, träffat James. Själv konfronteras man ofrivilligt och ihärdigt med tanken på vad man själv kunde ha gjort under de timmar man hade haft till godo för slumpen eller ödet om strömmen gick och man: z) smög ut ur biografen. Peter Howitts debutfilm [I]Sliding Doors[/I] är nämligen inte mer upphetsande än att zappa med svettiga tummar mellan Vita lögner och Skilda världar i en mörklagd salong med sluttande golv. Trots att Gwyneth Paltrow och John Hannah gör sitt bästa, bjuder deras karaktärer inte på mycket mer än mesproppar som när lusten faller på ploppar ur sig referenser till Woody Allen, Seinfeld eller Monty Python för att vi ska få lite vardagslir, sådär. I den vågräta dramaturgin utgörs de enda höjdpunkterna av vägbulor eller skiftena mellan Gwyneths, i de parallella handlingarna, två frisyrer. Men man kanske inte ska underskatta slumpen. Bakom Helens och hennes pojkväns persienner dyker, som av en ren tillfällighet, en illavarslande Lydia upp likt en revanschsugen gubbe i lådan (scenario y, näst sista akten). Och om du inte ser upp kanske du själv råkar gå och se en, helt enkelt, rätt trist film.