Calle Wahlström har sett Tim Burtons CGI-variant av en Disney-klassiker.
Tim Burton
Alice i Underlandet
På pappret ser det vattentätt ut. Surrealisten och 1800-talsbritten Lewis Caroll och den anglofila, barnsliga gothälskande Tim Burton slår sina påsar ihop.
Corpse Bride
Vad du redan vet är att Tim Burton har återvänt till de där murriga animationerna som gjorde The nightmare before christmas till en klassiker. Jack Skellinton har ju blivit en sådan figur som man kan hitta på t-shirts i gamla stan och i marginalen på nygoters matteböcker. Och för att inte hålla dig på halster längre: jaKalle och chokladfabriken
Jag trodde att jag hade sett något som ingen annan noterat när jag i trailern till [I]Kalle och chokladfabriken [/I]kunde skönja ett påfallande släktskap mellan Johnny Depps Willy Wonka och Michael Jackson. Det androgyna, förvuxna barnet med den veka rösten, instängd i sin gigantiska fantasivärld helt avskärmad från omvä
Big FishBlockbuster eller bisarrfest, excentriskt personlig eller ogenerat mainstream? Hela poängen med Tim Burton är att han ständigt står och väger mellan att vara smal eller superbred - en balansakt som gör att han ofta lyckas förena det smetigt publikfriande med en nästan subversiv skevhet. Som i de provocerande fåniga mästerverken [I]Pee-Wees Big Adventure[/I] och [I]Mars Attacks![/I]. Eller i [I]Edw |
Apornas planet
Då och då dyker det upp filmer vars egna lilla universum är betydligt mer intressant än själva handlingen. Miljöerna, estetiken, arkitekturen och kostymerna är fascinerande och komplexa - medan själva storyn är enkel, eller kanske bara långtråkig. Bland Tim Burtons filmer finns det flera av det slaget, och med den påkosSleepy Hollow
Sleepy Hollow är en avsomnad lilliputtby där husen lutar sig mot varandra, där röken ringlar ur de smala pipskorstenarna och där de vindögda och ölmagade invånarna drar igen fönsterluckorna när en främling traskar ner för den leriga huvudgatan. Den isolerade byn är omsluten av höstlika landskap i brunt och grått, är insMars Attacks!
Stående mitt i ett filmflöde sprunget ur science-fiction-filmens återuppståndelse är det närapå orgastiskt upplyftande att ta del av denna Tim Burtons senaste skapelse. Burton, vars gedigna filmiska referensram även hyser det mesta som gjorts på rymden-anfaller-temat, skakar om bland schabloner och klichéer och sätter i