På pappret ser det vattentätt ut. Surrealisten och 1800-talsbritten Lewis Caroll och den anglofila, barnsliga gothälskande Tim Burton slår sina påsar ihop.
Det måste bli lyckligt, eller? Nej. Alice i Underlandet är ju redan en bra historia, solid och färgsprakande, en stolt fanbärare av allt vad eskapism heter. Men fan ta mig om inte Burton lyckas förstöra den. Han går in i en vanlig konstnärsfälla – han kapar ett verk och får det att handla om saker som passar hans intressen och skiter i både publiken och verket. Det är inget fel med intertextualitet och tolkningar. Men att för gängets skull skriva in Johnny Depps hattmakare i en nyckelroll och ge Helena Bonham Carters onda drottning ett spelrum som gör att man börjar syna karaktärernas trovärdighet är bara slappt. Det är för hög budget för att göra det för after work-ölen. Ännu värre är hur han skriver ut själva huvudrollen Alice ur manuset. Istället för att ta en av litteraturens mest potenta berättelser, en guldgruva för att skapa ett enormt dynamiskt flickpsyke eller gå vägen med symbolvärdena, gör han Alice kär i helt fel karaktär. Really? Filmen börjar med att hon överger sin förlovning, och det är att ramla ner i ett kaninhål. Härligt! Det börjar alltså bra. Men sedan skiter han i henne. Och som Helena Bonham Carter sa i en intervju: ”Johnny och Tim pratar bara med varandra, vi får inte vara med.” Anne Hathaway spelar ironiskt en god drottning med underbar humor. Annars är Alice-karaktären väldigt fint gestaltad, henne skulle man vilja se mer av, förslagsvis i filmen om henne...
