I perfekt femtiotalspastell lämnar Margaret (Adams) sin man för ett nytt liv med dottern i San Fransisco. Scenen är hipp och happening, men Margaret måste fokusera på att försörja sig på sitt måleri bäst hon kan. Av en slump träffar hon Walter Keane (Waltz) som sveper henne av fötterna genom att erbjuda allt hon tror sig vilja ha: bekräftelse, romantik, trygghet, äktenskap och konstnärligt partnerskap. Margaret börjar signera sina tavlor med sitt nya efternamn och genom missförstånd, eller illvilja, blir ett av konstvärldens märkligaste bedrägerier ett faktum.
Regissören Tim Burton lämnar här både gotik och överdrift bakom sig. Det är framförallt ett nedbantat feelgood-drama, där frågor om konst och jämställdhet får spelas ut i ett inte rakt igenom tragiskt äktenskap. Adams och Waltz är två fantastiska skådespelare som lyser, trots ett ganska stelt manus som hindrar dem från att leverera sin fulla potential. Walter framstår som fullständigt omedveten om sina privilegier, medan Margaret verkar ha svårt att inte se något annat än trösklar. Det är först i filmens rättegångsklimax som de båda får spela ända ut i ögonbrynen.
Klyschor strös omkring och förmedlar både mekanismerna i relationen samt hur omvärldens idéer formar våra egna. Mest förvånande är kanske de upprepade försvaren av ”kitsch”, men det blir aldrig mer än ett pliktskyldigt påpekande av utjatade teman. Big Eyes bör i slutändan inte ses som en tankeväckande film, utan en lätt banal och sentimental historia som ändå kan beröra.
