Stående mitt i ett filmflöde sprunget ur science-fiction-filmens återuppståndelse är det närapå orgastiskt upplyftande att ta del av denna Tim Burtons senaste skapelse. Burton, vars gedigna filmiska referensram även hyser det mesta som gjorts på rymden-anfaller-temat, skakar om bland schabloner och klichéer och sätter ihop något som är precis lika emotionellt och humoristiskt egenartat som hans tidigare triumfer Ed Wood och Edward Scissorhands. Men likt de nämnda verken låter sig inte Mars Attacks! etiketteras med lätthet. Slarvigt uttryckt är detta en genreparodi, men ändå inte alls på samma sätt som exempelvis Hot Shots eller Den nakna pistolen där skämten markerades med all, icke, önskvärd tydlighet. Burton skojar inte, han har gjort denna film på största allvar, med hjärtat, om klyschan ursäktas, men samtidigt med en stor distans. Eller om man säger så här: i filmen är det ingen som skrattar. De minst sagt egensinniga marsinvånarnas attack på mänskligheten uppfattas av de utsatta som ren och skär skräck.Men för publiken är det igenkännandets glädje som genererar skratten, både vad det gäller faktiska hyllningar till scener ur rymdkalkonerna från 50-talet och den kittlande känslan som man som barn eller tidig ungdom själv hyst inför dessa. Allt finns där: från den "kusliga" musiken spelad på såg när tefaten närmar sig och den allvetande forskaren i vit rock till den alkoholiserade red-necken som, om inkräktarna vågar sig nära hans husvagn, minsann "will kick some martian butt". Men förutom att bara förvalta nämnda schabloner väl bryter Burton även mot andra, i genren lika tongivande, och det är då verket börjar växa. Han vågar likt få andra engagera ett stor antal stjärnor för att förpassa dem till de sälla jaktmarkerna efter bara några repliker, han gör marsmännen allt annat än gudalikt kloka och stereotypa och han driver med den i genren närmast obligatoriska reaktionismen. Kort sagt: Burton vet vad vi väntar oss och gör tvärtom.
Följaktligen gäller tesen att ju större filmisk referensram du har, desto roligare är filmen. Detta ska inte stickas under stol med. Men å andra sidan har väl det svenska folket, på både gott och ont, väl aldrig haft speciellt långt till en biograf som visar amerikansk action- eller rymdfilm.Även det tekniska firar små triumfer, scenerna där E.T:s slemmiga kusiner utför sinnesvidgande experiment på Pierce Brosnan och Sarah Jessica Parker, samt den där ett flygande tefat försöker välta en stenmonolit på en grupp scouter, är ensamma i sitt slag. Och de illvilliga marsianernas bjärta strålpistoler är komik i sig. På vägen hem från biografen dyker den ena geniala scenen efter den andra upp i minnet och färden blir plötsligt kort. I skrivande stund ser jag slutbilderna framför mig, där Tom Jones i bästa Disney-stil står omgiven av rådjur och vänliga gnagare och sjunger It's not unusual. Dummar än så här blir det inte. Knappast roligare heller.Mars Attacks!
Skådespelare:
Regi:
