Sleepy Hollow är en avsomnad lilliputtby där husen lutar sig mot varandra, där röken ringlar ur de smala pipskorstenarna och där de vindögda och ölmagade invånarna drar igen fönsterluckorna när en främling traskar ner för den leriga huvudgatan. Den isolerade byn är omsluten av höstlika landskap i brunt och grått, är insvept i sagoaktigt skimmer och trollsk dimma och på fältet utanför byn avtecknar sig en burtonsk, kärleksfullt tragisk fågelskrämma med ett ihåligt grindande pumpahuvud. När de bomullsaktiga molnen tätnar framför den klotrunda månen och när vinden blåser upp hör man en rasande, vanvettig galopp djupt inifrån skogarna. Det är den huvudlöse ryttaren, som när han väl nått sitt mål, drar den djävulusiskt glödgade och skarpeggade klingan ur sin skida. Han svischar och svoschar så att huvudena rullar gatlopp. Det är "The Hessian", direkt från helvetet.
[I]Sleepy Hollow[/I] rör sig som de flesta andra av Tim Burtons filmer mellan polerna gott och ont, vidskepelse och vetenskap, dröm och verklighet, men tar inte lika mycket som sina föregångare ut svängarna i scenarion eller karaktärer. Filmen tenderar i stället att frysa fast i ett styvt, men hisnande vackert kostymdrama till Danny Elfmans begåvade och pampigt smygande toner. Med hjälp av minituöst återgivna masker och scenografier inspirerade av klassisk kuliss-skräckfilm, gotik, romantik och serier, tar den unge konstapeln Ichabod Crane (Johnny Depp) med oss på en resa från 1700-talets relativt sett progressiva sekelskiftes-New York till obygdens knytt och onda andar.
Ichabod Crane är en empirisk förespråkare. Han pläderar mot tortyr och vidskepelse, för obduktion och förnuftigt detektivarbete, och är mannen som blir utvald att försöka lösa Sleepy Hollows seriemordsmysterium. Men, som hans konservativa och hånande arbetsgivare också hoppats på, blir det en fåfäng resa. Ett svårgenomträngligt [I]Mörkrets hjärta[/I] ligger och ruvar på hundraåriga traditioner och en stark folktro. Ichabod Cranes hembyggda instrument och mättekniker gör sig inte annat än som satir tillsammans med Johnny Depps något manierade spelstil - en kroppsmimik som blivit hans signum genom Tim Burtons produktioner, men som också senast kunde avnjutas i Terry Gilliams [I]Fear and Loathing in Las Vegas[/I]. En spelstil som tar plats, men samtidigt lyfter fram de som står vid sidan av honom, inte minst Christina Ricci i rollen som den vita häxan och dottern till byns rikeman Baltus van Tessel (en förtjusande Michael Gambon).
Allt eftersom den egensinnige Tim Burton har låtit pärlor, färgstarka sagor och mästerverk rulla efter sig, har han formligen blivit jagad av skådespelare och skådespelerskor som mer än gärna har velat medverka i hans filmer. Som i [I]Mars Attacks![/I] kan man i [I]Sleepy Hollow[/I], om man nu är lagd åt det hållet, roa sig med att räkna kända ansikten, och man kan se en och annan Lisa Marie eller Martin Landau slinka förbi. Själv tycker jag oftast inte att det är så upphetsande med gästspel eller cameos, men det är däremot fascinerande att se hur Tim Burton lyckas att få de mest spretiga eller formlösa personligheter att smälta in i sina miljöer, landskap och sammanhang.
[I]Sleepy Hollow[/I], som är producerad av Francis Ford Coppola, tillhör inte på något sätt Tim Burtons starkaste filmer, utan känns mer som en lite corny parentes. Men även om jag önskar att Tim Burton återigen hade vågat gå förbi den klassiska sagans ramar och helt och hållet gjort Irving Washingtons antika förlaga till sin egen, kan jag inte motstå regissörens kärlek, förståelse och intresse för det tragiska monstret och dess alldeles egna historia - en saga som får mig att snora av förtjusning, mysa, rysa, fanatiskt hylla romantiken och det burleska och hoppas att någon, någon gång i framtiden även kommer att förbarma sig över, och trösta en arm och ovetande förgörare som Frankenstein.Sleepy Hollow
Skådespelare:
Regi:
