Sen framgångarna med 2016 års lyckade nyinspelning av Djungelboken har Disney i rask takt börjat uppdatera sina tecknade klassiker till en mix av live-action och dagens CGI-animation. Senare i år väntar både Aladdin och Lejonkungen, men först flyger Dumbo igen.
I Tim Burtons omisskännliga regi är berättelsen om den flygande elefanten oförargligt barnvänlig. Och det är egentligen inget ont med det! Nog är det synd att de mest hjärtskärande aspekterna i Dumbos separation från modern slarvas bort i en sockervaddsfluffig mellankrigstid, men att kröken har spolats för att byta in originalets rosa elefanter mot såpbubblor är ju inte hela världen. Värre är att den tredimensionella föreställningens persongalleri är så endimensionellt. Så entydigt gott eller ont.
Säkert vill Burton att vi ska se elefanten som häcklas för sina stora öron och eka slagorden från Tod Brownings cirkusskräckis Freaks - ”one of us!” I filmen är det i första hand barnen Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins) som tyr sig till Dumbo och ser mer än just ett freak. Deras pappa, änklingen Holt (Colin Farrell), var en gång den kringresande cirkusens hästburne huvudakt, och är långt mer motvillig när han hemkommen från kriget får åta sig den oglamorösa elefantskötseln efter att cirkusdirektören Medici (Danny DeVito) sålt hans hästar. Men Dumbos aktier skjuter i höjden efter att han under ett clownnummer gör flygande sensation, varpå Medici uppvaktas av den dubiöse nöjesmagnaten Vandevere (Michael Keaton). Liksom Milly, Joe och Holt har förstås även Medici ett hjärta av guld men låter sig duperas av den världsvane Vandevere.
Den som väntat sig en gotisk freakshow med hjärtat på rätta stället när Burton dyker in i manegen tar miste, snarare är Dumbo en habil dussinprodukt som hämtad från Vandeveres nöjesemporium – fartfylld men sinnesslö underhållning för hela familjen. Burtonalumnen Keaton verkar också ha roligast som filmens flamboyanta skurk. Frågan är om de entydigt goda kommer charma ens den yngsta publiken.
