Apornas planet

Då och då dyker det upp filmer vars egna lilla universum är betydligt mer intressant än själva handlingen. Miljöerna, estetiken, arkitekturen och kostymerna är fascinerande och komplexa - medan själva storyn är enkel, eller kanske bara långtråkig. Bland Tim Burtons filmer finns det flera av det slaget, och med den påkostade [I]Apornas Planet[/I] läggs ännu en till listan. Här har en ordinär actionintrig inramats av ett typiskt Burtonskt fantasifoster. Den här gången har han byggt upp en ap-planet i medeltidsskrud, med snirkliga rustningar och mörka trädstäder där gäng av ap-värstingar i skinnjackor hänger på kvällarna. På samma sätt har Burton varsamt uppdaterat och modifierat den grundstory som många av oss känner igen från Franklin J Schaffners film med samma namn från 1968. Även här härskar aporna över planeten, men de förvildade människorna som lever i skogarna har kvar sin talförmåga - deras kultur hålls i schack av aggressiva aparméer, med förhoppningar om att slutligen kunna utplåna planetens alla människor. Det är också i skildringen av aporna som den mest markanta skillnaden finns jämfört med förlagan. I Burtons version är de mer än något annat just apor. Djuriska, nosande, vrålande varelser - nära till våld och brutalitet och med en akrobatisk rörlighet som hämtad från [I]Crouching Tiger, Hidden Dragon[/I]. I spetsen för de militanta aporna finns den ondskefulle chimpansen general Thade , spelad av Tim Roth med en intensitet som går rakt igenom den grinande masken och den trånga kostymen. I linje med hans ondskefullhet försvinner också det mesta av det humanistiska budskap som finns i förlagan från 1968. I stället blir det en skildring av förtryckare och offer utan nyanser och intelligenta vinklar. Allt eftersom glimmar den Burtonska humorn till allt mer sällan och historien tappar ordentligt i tempo mot slutet av filmen. Trots de invändningarna rekommenderar jag filmen. För trots att kärnan innanför det glänsande utanpåverket är både tom och träig, så förmedlar filmen ändå en upplevelse som golvar det mesta på en biorepertoar där det mesta känns som trista plagiat gjorda för minsta möjliga motstånd. Burton är fortfarande originell och egen. Och en absolut favorit.