Big Fish

Blockbuster eller bisarrfest, excentriskt personlig eller ogenerat mainstream? Hela poängen med Tim Burton är att han ständigt står och väger mellan att vara smal eller superbred - en balansakt som gör att han ofta lyckas förena det smetigt publikfriande med en nästan subversiv skevhet. Som i de provocerande fåniga mästerverken [I]Pee-Wees Big Adventure[/I] och [I]Mars Attacks![/I]. Eller i [I]Edward Scissorhands[/I] ohejdat sentimentala sagoestetik. Ja, till och med när jag ser hans allra mest ultrakommersiella produkter, som [I]Batman[/I] och [I]Planet of the Apes[/I], så har jag alltid en känsla av att Burton levererat något helt annorlunda, och mycket konstigare än det som hans filmbolagsdirektörer tänkte sig när de beviljade honom hans rekordbudgetar. Eller, jag hade den känslan fram till nu. För det är just den där upplevelsen av weirdness på allvar som saknas i [I]Big Fish[/I]. Det hjälper inte att filmens själva tema är den makabra skrönan, eller att man frontar med features som ett gästspel av en jätte, vilda sagoskogar, glada siamesiska tvillingsystrar eller ett öga av glas som visar dig hur du ska dö. Trots all den Münchhausenska inramningen så kan jag inte skaka av mig känslan av insmickrande mainstreamsjukdom. Även om filmen på ytan innehåller allt som borde göra den till en typisk Burtonfilm, så är kärnan ödslig som ett månlandskap och ungefär lika genuin som huvudrollsinnehavaren Ewan McGregors amerikanska dialekt. Ja, till och med när jag sitter och hulkar inför de hjärtknipande slutscenerna är en stor del av hjärnan upptagen med att försöka reda ut om det här var något mer än ett antal sköna bildidéer och berättargrepp som lagts på rad. Kanske är det känslan av att Burton själv bara ville göra de coola scenerna och faktiskt var rätt ointresserad av filmens egentliga drama - uppgörelsen mellan den hämmade sonen och hans dominerande, mytomaniska far? Resultatet blir en Burton som blir en pastisch på sig själv, en själlös upprepning av hans vanliga stilistiska grepp, men utan att egentligen bottna någonstans. Visst kan du bli tjusad av utanpåverket, men innerst inne är det här inget annat än en Tim Burton som för en gångs skull blivit neutraliserad i den amerikanska mittfåran. Sell out är ett alldeles för starkt uttryck, men nog känns det som om Burton den här gången mest av allt ville bevisa att han fortfarande är en bankable regissör