Jag trodde att jag hade sett något som ingen annan noterat när jag i trailern till [I]Kalle och chokladfabriken [/I]kunde skönja ett påfallande släktskap mellan Johnny Depps Willy Wonka och Michael Jackson. Det androgyna, förvuxna barnet med den veka rösten, instängd i sin gigantiska fantasivärld helt avskärmad från omvärlden. Men tji fick jag. Det dröjde inte länge innan saken stöttes och blöttes i snart sagt varenda diskussionsforum kring filmen. Till slut fick Johnny Depp själv frågan och svarade att "Michael Jackson älskar barn, men det gör inte Willy Wonka". Men när Depp påstår att alla eventuell likheter med Wacko bara är tillfälligheter är det naturligtvis ren och skär mumbo-jumbo. Nåväl. Den fattige och godhjärtade Charlie Bucket bor med sin familj i ett fallfärdigt ruckel, som är så fallfärdigt som bara ett Tim Burton-ruckel kan vara. Från sitt fönster kan Charlie se Willy Wonkas mystiska chokladfabrik. På femton år har inga arbetare setts kliva innanför dess murar, ändå fortsätter det ständigt att produceras nya chokladkakor. En dag utlyser Willy Wonka en tävling: De barn som hittar en av fem gyllene biljetter gömda i Wonkas chokladkakor får under en dag besöka fabriken. Kalle köper för en upphittad sedel en Wonka Whipple-Scrumptious Fudgemallow Delight, och kan man tänka, där finns den sista biljetten! Han tar med sig sin farfar och träffar även de giriga, motbjudande skitungar som också hittat biljetter av guld. Väl inne möts de av frånstötande godislandskap, chokladvattenfall, mintgräs och Oompa-Loompas -165 små showande, bisarra figurer av indiskt ursprung. Ingen känner till Willy Wonkas intentioner med rundturen. Och Depp har rätt, Wonka tycker inte alls om barn och njuter mest när de råkar illa ut. I John Augusts manus har nya detaljer kring hur Wonka blev den bisarra gestalt han är lagts till. Christopher Lee i rollen som far tillika fascistoid tandläkare visar sig ha en hel del på sitt samvete (det är andra gången Burton får med en av sina gamla skräckidoler, minns Vincent Price i [I]Edward Scissorhands[/I]). [I]Kalle och chokladfabriken [/I]har filmats tidigare, i början av 70-talet spelade Gene Wilder Willy Wonka i en version som fullständigt avskyddes av Roald Dahl. Den här gången har Dahls änka följt produktionen för att allt ska bli till belåtenhet. Och jag förstår om hon blev nöjd då det här är själva essensen av en Tim Burton-film. Efter att ha misslyckats med det mesta han tagit sig för på senare år - mainstreamförsöket [I]Apornas planet [/I]och [I]Big Fish [/I]där Burton skulle visa att han "mognat" som filmmakare - är det trevligt att se att han är tillbaka i sitt gamla bisarra, extremt visuella sagolandskap. Och det är när man ser [I]Kalle och chokladfabriken [/I]som det ter sig så självklart - det är ju det här Burton alltid borde hållt sig till. Barnfilm! Mitt förslag är att man låter farbrorn ta sig an nästa Harry Potter.Skådespelare:
Regi:
