Gud lyssnar på Julia Lyskova och Tomas Ledin

Julia Lyskova hoppas att hela sommaren ska regna bort. Frasse Levinsson har träffat henne och pratat om grekiska älskare, främlingars hundar och inte minst hennes skådespelardebut över en tallrik kaninmat.

Vi har stämt träff på Légumes, där till och med machokillar som jag kan våga oss på att äta vegetariskt, eftersom de har buffé. I en intervju med Expressen har Julia Lyskova sagt att hon inte bryr sig om någon tycker att hon är knäpp, eftersom hon, enligt sig själv, är som folk är mest. Men det är hon ju inte. De flesta av oss behöver inte befinna sig inom en viss radie från ett sjukhus för att inte tappa förståndet. Däremot är människor som Julia av stor nytta för människosläktet. Att lyssna på när hon berättar om sina vedermödor ger oss perspektiv på våra egna. Det kan vara väldigt trösterikt. Därför inleder jag med att fråga vad som plågat henne idag.
– Nu var det att jag var sen till det här. Eftersom jag känner dig tänkte jag att det här med att vi skulle ses var en liten lös plan. Jag är ganska van vid att jag får en kalenderinbjudan när jag bokar saker. Men det kom ingen från dig. Sedan har jag ångest för att jag legat och tänkt på allt jag borde göra.

Vad är det då?
– Det kan vara att jag borde skriva en bok. Eller kanske inte en bok. Men ett manus. Från vad som helst karriärmässigt, till att jag borde rensa min garderob. Jag borde ta en promenad. Jag borde börja träna. Jag borde inte dricka. Så blev jag så trött av alla de tankarna att jag mest låg i sängen.

I går skrev du på Instagram att solen ger dig ångest.
– Jag får ångest när det är varmt. Man blir lite yr, det påminner om panikångest. När man tar djupa andetag känns det som att man inte får lika mycket luft för att värmen är så tjock på något sätt. Jag tror att det är det. Och så fick jag faktiskt solsting en gång. Det var väldigt traumatiskt för mig. Ett solsting lurar alltid runt hörnet. Men jag får inte ångest av regn. Jag mår bra när det regnar. Jag älskar när det regnar.

Din dröm är att hela sommaren ska regna bort?
– Jag tänkte faktiskt lägga upp på Instagram att det är min dröm, men jag tänkte att jag kommer få hat då.

Ni må tro att jag hittar på, men i samma ögonblick som Julia säger detta öppnar sig himlen och låter regndropparna falla över Bysistorget. Gud lyssnar på Julia Lyskova och Tomas Ledin. En mer konventionell dröm Julia har är att bli skådespelerska. Det har hon velat sedan hon var barn.
– Men det var efter högstadiet som jag började hålla på mer med det. Jag gick i teatergymnasium. Det var inte som att jag gick i teatergrupper när jag var 14, för jag ville inte vara en tönt. Där jag bodde var det så töntigt att gå i en teatergrupp. Det hade inte gått.

Ja, säg den tonåring som inte förlorat sig i tjuvrökning, folköl och upptäckten av sin egen och andras sexualitet. Nu har drömmen i alla fall besannats. Julia har en roll i Amy Deasismonts Viaplay-serie Thunder in my heart, som har premiär 23 maj. Rollen fick hon efter att en castare skrev till henne på Facebook och frågade om hon ville provfilma.
– Det brukar kanske inte gå till så att någon hör av sig och säger ”Skulle du vilja testa att göra det här?”. Jag blev så rädd. Jag bara” Jag måste röra mig så fucking försiktigt nu”. De bad mig skicka in en provfilmning. Jag bara ”Är det okej om jag skickar in två?”. För man kan ju göra lite olika tolkningar. Klipp till att jag skickade in sex stycken. Dagen efter frågade jag om jag fick skicka in tre till. Min kompis som jag provfilmade med fick säga till mig att inte skicka in fler.

Är du nöjd med din insats?
– Jag har bara sett den en gång. När jag spelade in det gjorde jag mitt allra bästa och det är jag nöjd med. Men det går typ inte att bedöma sig själv. Jag vet ju att jag spelar. Sedan tyckte jag att jag var jävligt ful. Innan tänkte jag ”Tänk om serien inte är bra och tänk om jag dessutom är ful”. Men när jag tittade på den tänkte jag att serien är så jävla bra att jag på riktigt inte brydde mig om hur ful jag tyckte att jag var.

Jag såg att du var ute med din motspelare Alexander Abdallah häromdagen. Har framgångarna med Snabba cash stigit honom åt huvudet?
– Nej, det tycker jag inte. Jag tänkte säga att han kanske har snyggare kläder. Sen kom jag på att han hade jävligt snygga kläder förut också.

Hur känns det inför premiären?
– Jag är nervös, men jag är pirrig. När du säger ”Premiären”, ”Hur känns det?” och ”Din insats”, ord som kan vara känsliga, får jag ingen dålig känsla i kroppen. Jag är faktiskt glad. Det känns så platt att säga ”jag är glad och pirrig”, men jag är det.

Hur ser din skådespelarframtid ut?
– Mannen, jag har ingen aning. Fan vad jag vill veta. Jag är väldigt bra på katastroftänk. Det skulle inte vara en katastrof om jag inte fick skådespela igen. Men jag skulle tycka det var jättetråkigt. Jag tror jag skulle bli ledsen. Men då har jag ändå fått göra det här. Jag försöker tänka så.

Det låter inte som att du har några nya jobb på gång?
– Jag har nog ett lite mindre jobb. Men jag tror inte att jag får prata om det.

Vad har du för drömmar längre fram då?
– Det skulle vara kul att producera något själv. Jag tror typ att jag har tänkt att det är omöjligt. Det har känts så långt bort. Det är ju ett jävla jobb. Amy har skrivit på den här serien i fyra år. Det kräver en viss typ av disciplin och jävlaranamma och att inte bli sårad för att klara det. Nej men gud, jag ska ju spela på Stadsteatern. Det får jag nog säga. Jag säger det. Vad kan hända? Kan jag bli stämd?

Det tror jag inte.
– Okej, jag ska spela där 2022. Kontraktet är inte påskrivet än.

Kontraktet kanske rök nu.
– Hahaha. Jag skulle vilja producera själv. Jag gillar all typ av berättande. Jag har pluggat lite tv, lite journalistik, lite film. Jag tycker det är så svårt att välja. Jag skulle jättegärna vilja göra radioteater. Och dokumentärfilm. Det känns som att jag kanske inte uppfattas, eller uppfattar mig själv, som lika seriös för att jag inte valt medie.

Måste man välja då?
– Alla gör ju det. Du har ju valt. Du är journalist.

Jo, men jag vill ju bli fotbollsproffs också.
– Vill du?

Ja. Men om jag började satsa nu tror jag att jag på min höjd skulle kunna spela i ett mittenlag i Bundesliga. Låt oss återgå till att prata om dig. Min chef var väldigt tydlig med att det är du som ska intervjuas. Hur ofta passar du främlingars hundar?
– Nu ska vi räkna. Om man har lärt känna någon på Facebook för att man ska passa hens hund är det en främling, eller hur?

Det får man säga.
– Vet du att en av de främlingarna vars hund jag passar träffade jag i en park på Valborg. Sedan såg jag att den personen jobbade på Max. Då sa jag ”Det är du, kan jag få passa din hund?”. Så det är inte bara via Facebook. Men jag tror att jag har passat fyra främlingars hundar.

Jag trodde att det skulle vara fler.
– Det är fan svårt att få tag på folk som vill.

Folk måste vara skeptiska när du kommer fram på stan.
– Ja, det funkar aldrig. Jag har testat det jättemånga gånger. ”Skulle jag kunna få passa din hund? Här får du mitt nummer. Hör av dig!”. De hör aldrig av sig. Aldrig. Ser jag farlig ut?

Nä. Men om du hade haft en hund, hade du då lämnat bort den till en främling?
– Jag hade tänkt ”Gud vad den vill passa en hund, det är klart den ska passa en hund”.

Det är kanske därför du inte ska ha hund.
– Hahaha. Jag kanske bara ska köpa en hund. Men det är måsten tre gånger per dag.

Det finns tillräckligt med måsten. Saknar du Clubhouse?
– Det var där och då det var vackert. Clubhouse är lite som mina grekiska älskare. Jag ångrar inte att det hände. Men jag är inte intresserad av att ha det just nu. Det räckte gott och väl. Men vet du vad jag saknar? Jag saknar att andra är aktiva. För det var så jävla mysigt och naket att lyssna på andras samtal live, när de inte riktigt hann förställa sig. Det kan jag faktiskt sakna. 


Julia Lyskova och Alexander Abdallah.

Läs även: Markus Krunegård – lika kåt som gamling?