Caroline Ringskog Ferrada-Noli: "Jag är en 40-årig bebis"

När alla drömmar är uppfyllda har man bara sin egen ångest kvar att ägna sig åt. Amningsrummet är en serie om människans livsvillkor. Men den är också en hyllning till NK. Frasse Levinsson har lunchat med Caroline Ringskog Ferrada-Noli, som tycker det är svårt att vara vuxen.

Klockan 12 på Sturehof. Caroline Ringskog Ferrada-Noli frågar om vi kan byta bord, eftersom det skramlar så mycket vid det bordet vi blivit tilldelade. Hon är rädd att ljudet ska störa inspelningen. Jag svarar att jag aldrig vågar be om sådant.
– Häromdagen fick jag fel rätt på en restaurang. Jag vet inte vad som skulle krävas för att jag skulle skicka tillbaka mat. Tror jag skulle äta en flugsvamp med god aptit, säger jag.

En servitör visar oss välvilligt till ett bättre bord. Vi är här för att prata om Carolines nya tv-serie Amningsrummet. I den får vi följa fyra storstadskvinnor som har hela behovstrappan uppfylld, men som ändå känner att någonting fattas.
– Jag kan citera Kristina Lugn: ”Efter att man har mat på bordet och tak över huvudet finns det bara ett problem: Ensamhet, ensamhet, ensamhet” När man har kommit till en punkt där man har det så bra att man bara kan hänge sig åt sina psykiska problem, säger Caroline.

Hur kommer det sig att du har valt den tematiken?
– Jag försöker väl gräva där jag står. Serien handlar väl om mig och mitt vidriga liv, haha. Nej, men den är inte alls politisk. Jag är mycket mer intresserad av mig själv än av Trump, om du förstår vad jag menar.

Min bild är att serien handlar mycket om att leva upp till samhällets krav.
– Oh, ja, verkligen.

Vilka krav tynger dig mest i livet?
– Jag tycker nog att det är rätt svårt att vara vuxen.

På vilket sätt?
– Jag vet inte, för det är så flummigt. Jag vet inte vad man ska känna och jag vet inte om jag känner det. Jag tycker det är svårt att förändras. Jag tycker att jag är samma person som jag var när jag var bebis. Men allting runtomkring mig pekar på att jag ska vara på ett annat sätt. Jag tar inte min egen auktoritet för given. Jag blir chockad att de släppte in mig här på Sturehof. En inverterad ”Vet ni inte vem jag är?”: ”Vet ni vem jag är? Jag är en 40-årig bebis”.

Vad är det för saker som du tror att du förväntas känna som du inte känner?
– Jag upplever att människor som har en kille eller barn, eller till och med hund, håller på med en slags charad, ibland alltså. En imitation av livet. Ibland får jag syn på den känslan. Det är kul. Jag är intresserad av att alla bara gör grejer hela tiden för att andra gör grejer.  Att ha familj kan kännas som ett lajv, ibland. Eller jag vet inte. Kanske bara jag känner så för jag har sju bröder… och inte är uppvuxen i en kärnfamilj. Min uppväxt har präglats mer av att längta in till normen. Med en farsa som kom hit som politisk flykting, en ensamstående morsa och en bror som dog som 18-åring.

Kyparen undrar om vi har hunnit titta på menyn. Det har vi. Jag ber om en röding. Fisken alltså, höhö. Caroline vill först ha en räksallad, men ändrar sig sedan till en råbiff. ”Ni brukar ha så god råbiff här”, säger hon till kyparen som försvinner iväg efter att ha tagit våra beställningar.

Känner du att du vill visa för henne att du har varit här förut genom att säga att de brukar ha god råbiff?
– Nej. De brukar ha god råbiff här.

För att återgå till det vi pratade om, misstänker du att du lever ditt liv fel på något sätt?
– Nej. Min man är fantastisk och mina barn är fantastiska. 

Säger inte det emot det du precis sa?
– Nej. Men jag är intresserad av fenomenet ”leva sitt liv”. Inte så mycket mitt liv. Jag tror att jag lever ett rätt så bra liv eftersom jag är så besatt av det.

Vilka förebilder har du som regissör?
– Coppola, konkret. En scen i Gudfadern är credot för allt jag gör: Precis innan gudfadern blir skjuten och dör, leker han otroligt lyckligt med sitt barnbarn. Spänningen som bildas mellan det ena läget och det andra. På engelska heter fenomenet suspense. I det ordet ingår något med hopp, väntan, rädsla. Fastän jag inte gör action måste det vara spännande. Den rytmen är jag väldigt intresserad av. Hur man får någon att fortsätta titta eller läsa. Det är magi. Jag bemästrar inte det. Men jag älskar det universumet. Tarantino är väl den enda som kan det nu. Just den här serien vakar Bo Widerberg över. Jag gick liksom intuitivt efter hans tvekande sätt att berätta om kärlek. Hans sätt att inte ropa ”cut!” när scenen är slut, utan det är då det börjar. 

Att regissera film och tv måste vara det mest krävande man kan ta sig an inom underhållningsbranschen?
– Nej, det är väldigt tillfredsställande. På det sättet är det väldigt lätt och njutningsfullt. Att sitta här med dig är mycket svårare än att regissera film. Jag kan inte styra vad du ska säga. Jag kan knappt styra vad jag ska säga. Allting är bara okontrollerat och hemskt. I det universum som jag skapar kan jag uppfylla det jag vill.

Jag tycker det är mycket lättare att skriva än att sitta här och prata med dig också. Jag är förresten väldigt intresserad av vad som driver människor. Mycket för att jag har varit inne i en ganska lång period där jag saknat driv själv. Vad driver dig?
– Jag tänker att du har det rätt så bra just nu. Du kanske inte behöver komma vidare. Jag kan vara avundsjuk på ditt liv. Du verkar ha det så mysigt. Du har så många vänner, och du dricker öl. Det verkar så härligt.

Det är väl som för människorna i din serie antar jag. Men vad driver dig?
–  Att formulera mig är hur jag förstår livet. Det är samma sak när jag skriver böcker. Jag gör om allting som är oförståeligt till berättelser. Eller skämt.

En servitör kommer in med en råbiff och en räksallad. Den uppmärksamme läsaren noterar att min röding lyser med sin frånvaro.
– Jag kan ta räksalladen, om det är ett problem, säger Caroline.

Själv sitter jag tyst. Jag vill ha min fisk.
– Nejdå, det är inget problem. Vi ska fixa det här, säger servitören och går mot köket.

Nu gjorde jag precis så som jag sa att jag inte vågar göra.
– Haha, ja. Vad kul.

Efter några minuter kommer servitören tillbaka och erbjuder sig att ta Carolines råbiff och servera en ny när rödingen är klar. Men Caroline avböjer vänligt.
– Det gör kanske inte så mycket om råbiffen blir kall, säger jag i ett försök att vara lustig.

Nu var jag dessutom direkt otrevlig. Hoppas inte hon hörde.
– Och jag var så trevlig. Var var vi? Jag har drivits av att jag vill bli tagen på allvar. Jag vill komma ur min kvinnoroll.

Du får förresten börja äta om du vill.
– Nej, det skulle jag aldrig göra, säger Caroline och fortsätter:
– Jag har alltid tävlat med killar. Inte för att de är killar men för de har det mycket roligare. Om de säger något blir det ett filosofiskt spörsmål, om kvinnor säger något handlar det om kvinnor. Jag skiter i kvinnor. Eller jag menar att kvinnor är människor. Om jag säger något om kvinnor säger jag något om människor. Jag säger något om män när jag säger något om kvinnor. Jag skulle helst vilja skriva böcker och göra filmer och tv under pseudonym. Jag strävar efter att bli tagen på allvar som regissör och författare. Jag tycker fortfarande inte jag har blivit det. Det är någon slags mål att få vara en fri konstnär. Jag känner ofta att jag blir fastnitad vid mitt kön när jag skapar någonting. Det är en jättestark drivkraft att slippa vara representant för mitt kön. Jag tycker skillnaderna mellan könen är så överdrivna. Jag känner mycket starkare släktskap med Christopher Nolan än.. det går inte säga nåt motexempel, för det finns typ en kvinnlig regissör. Men Miranda July, till exempel. I sin tur känner jag större släktskap med Lena Dunham än Ingmar Bergman. Men folk får kaos av att steppa ut ur könskategorierna så här. I don’t know. Att tvingas vara kvinna innebär att man tvingas avstå från massa saker. Det gör mig förbannad. Den aggressionen är en drivkraft. Det här är till exempel en berättelse om människans livsvillkor. Jag är rädd för att bli tolkad särartat istället för universellt.

Tror du att du kommer uppnå det?
– Jag har redan uppnått det i mina verk. Det är världen som är så omodern. Just nu ser det mörkt ut. Allt är så identitetspolitiskt. Folk är så besatta av namnet. Namnet ekar över produkten som ammoniaken i en tunnelbanehiss.

Ja, det är en sån extrem fixering vid vem det är som har skapat verket. Och vad som är sant och inte. På ett helt sjukt sätt. Har du sett Emily in Paris?
– Ja.

Det är så jävla sjukt att Le Monde skrev ”Var är de gula västarna?”. Man bara… det är en komedi.
– Av skaparen till Sex and the city.

Exakt. Om man tänker att man skulle ta in de gula västarna i Emily in Paris… Jag tror inte att de skulle vara nöjda med porträtteringen av dem.
– Det skulle vara väldigt lol. ”Oh les gilets jaunes, they’re so cute”.

Du har sagt att serien är en hyllning till NK.
– NK som ångestdämpare. Istället för att ta benzo kan man gå till NK. Större delen av mitt liv har jag känt mig för smutsig för NK. Men en positiv grej med att ha en underbar blond bebis är att det blir som en nyckel in till vissa rum som var stängda innan. Att ha ett väldigt gulligt barn kan verkligen öppna upp dörrar. Jag känner mig helt plötsligt berättigad att få vara på NK. De vita rika människorna i världen har det så bra. Jag fick vara en av dem. Det är ångestdämpande att få vara rik, vit och fri. Det är någonting som jag verkligen kan rekommendera andra med psykisk ohälsa.

En av av mina favoritscener är när ”Jerka” Johansson spelar en servitör som är besatt av att plocka undan. Som hela tiden undrar om han ”kan ta den där?”
– Jag vet. Det är så kul. Så är livet. Det har hänt mig i alla fall att man hamnar i en dragkamp med en servitör. Också att servitören får en att känna sig tjock. ”Kan jag inte få äta upp?”. Vad kul att du tyckte det var kul.

Du tar bort ditt Twitterkonto titt som tätt. Hur kommer det sig?
– Jag borde inte ha Twitter. Jag fattar typ inte sociala medier egentligen. Jag försöker bara underhålla. Jag är så ärlig. Folk blir så arga. Det är självskadebeteende. Jag skriver någonting som jag inte ens tycker. Så blir folk jättearga. Det är bara dumt för mig. Jag är som en omvänd pr-person. Anti-pr, det är jag med Twitter.

Men du kan aldrig känna dig trygg i att du vet vad intentionen med tweeten var och att de tolkade den fel?
– Nej. Jag är väldigt jagsvag. Jag tror på kritiken. Ältar den om natten. Lever för den. Dör för den.

Jag läste en intervju med dig i Elle där du sa att du hatade att skriva Rich boy och att du aldrig mer kommer att skriva en bok. Men så ska du ge ut en ny bok i alla fall. Du gör en Knausgård.
– Jag visste inte ens att jag sa det. Det är det jag menar. Jag säger ofta vad jag känner i stunden. Det har oftast ingen bäring. Jag står inte för det alls. Det var dumt av mig att säga så.

Vad handlar boken om?
– Det är en autofiktionell bok. Jag tror det är det enda sättet att skriva fiktion på. Fiktion är att försätta läsaren i en riktig värld.  Som sagt, nu är alla så besatta av jaget. För att någon ska tro på världen man skapar lånar jag ut mig själv. Den handlar om fysisk och psykisk smärta på olika sätt och den psykologiska orsaken till den. Det gör förresten Amningsrummet också.

Vad ska du göra i höst?
– Jag håller på med en ny tv-serie för Svt. Jag kan inte berätta mer än så.

När vi ska betala säger Caroline att hon får swisha mig, eftersom hon blivit av med sitt bankkort. Men när hon slagit in mitt nummer visar det sig att hon överskridit sin Swish-gräns. Istället ber hon om mitt kontonummer.
– Det är det här jag menar med att det är svårt att vara vuxen.

Amningsrummet har premiär i SVT den 31 oktober