Markus Krunegård – lika kåt som gamling?

11:45 29 Apr 2021

Markus Krunegård var sen i puberteten. Precis som könshåret tror han att karriärens peak låter vänta på sig. Frasse Levinsson har ätit carbonara med en artist som ogillar att titta i backspegeln på en bar döpt efter sin adress, oh yes.

När jag går längs Götgatan med Ratata-låten Jackie i lurarna får jag ett sms från Markus Krunegård: ”Råkar du Ha vägarna förbi ett system så köp en flaska vitt.. kan va bra att ha nöd proviant kom jag på..” Jag håller med och svänger in på glasbanken på Folkungagatan. Där hittar jag ett Riesling som min vän Linn Koch-Emmery, en annan indieartist från Norrköping, rekommenderat och tänker att Markus Krunegård borde gå att tanka med samma bensin. I kassan drar jag min pistol och ser skräcken sprida sig i expeditens ansikte. Jag väser till henne att om hon bara tar det lugnt och stoppar dagskassan i hockeytrunken jag har med mig ska ingen komma till skada. Nej, jag skämtar bara. Vad tror ni om mig egentligen? Jag betalar precis som vanligt och önskar henne en trevlig helg.

Vi har bestämt träff på Restaurang 91:an, där min favoritlåt på Markus nya skiva Tutti frutti – från lokalen under sushin utspelar sig. Det är den första av de två skivorna han ska ge ut i år. Låten heter just 91:an och är en underbar skildring av hur det är att sitta på en bar och låta dagen försvinna iväg. På vägen dit tänker jag på att John Cleese en gång bokade bord under namnet ”Mr. Hyena-Explosion” på lunchrestaurangen han och Graham Chapman brukade bevista när de skrev Monty Python, bara för att få se Graham Chapmans min när John Cleese sedan presenterade sig som ”Mr. Hyena-Explosion” och blev visad till ett bord utan att hovmästaren höjde på ögonbrynen. Tänker att jag borde förberett ett liknande spratt när jag ringde till restaurangen. Men så blev det inte. På 91:an presenterar jag mig med mitt riktiga namn och beställer två öl och två carbonara. Sedan frågar jag vad Markus vill ha. Fniss.

Jag har hört rykten om att du har flyttat från Ringvägen. Hur kommer det sig?
– Jag har ju bara flyttat 100 meter. Men jag bodde där i tio år, det var dags för något nytt. 

Jag trodde att du bor i Hammarby sjöstad?

– Nej, fan. Jag bor vid Thaibåten. Jag vet inte vad det kallas, men det är väl också Skanstull? Det är toppen. Framförallt är det skönt att ha flyttat så man slipper prata om bostäder. Det är näst efter corona det tråkigaste i den här staden: Hur bor man, var bor man, varför? 

Är du en uppskattad granne?
– Ja, det är inte så lyhört. Det kom någon gubbe med möbeltassar och sa att pianopallen lät mycket men att det var kul. Det var ju supergulligt. Däremot vågar jag inte prata så mycket med folk i trapphuset, så de kanske tycker att jag är konstig.

Är du med i bostadsrättsstyrelsen?
– Nej, sådant där håller jag mig ifrån. 

Jag brukar försöka hålla mig för god för att ställa frågor om pandemin, för det brukar mest landa i självklarheter som att det är tråkigt att man inte får spela live och sådär, men jag är ändå nyfiken på hur du har hanterat tristessen.
– Det är faktiskt skönt att slippa spela live. Och det här med att kunna hitta på saker ur ingenting är fantastiskt. Man behöver inte komma från Norrköping för att ha lärt sig det, men jag är på något sätt uppväxt med tristess. Det jag håller på med, att hitta på saker och rimma och gräva i när man blev nobbad när man var 14 år, eller vad det nu kan vara, går ju att göra ändå.

Det jävligaste för dig måste vara att du inte fått höra läktarna på Platinumcars arena, som Parken tydligen heter nuförtiden, sjunga din inmarschlåt till IFK Norrköping?
– Det hade varit mäktigt. Jag var på en match där i någon loge, som jag fick i och med att jag gjorde låten. Det är som att vara på Kolmården. Man sitter och tittar på spelare genom en glasbur. 

Du var ju i någon form av blåsväder när du fick det där statliga coronabidraget. Vad har du att säga till ditt försvar?
– H&M, Volvo och varenda käft har ju sökt något bidrag. Jag fick 50 000 för en utebliven turné som var väldigt mycket dyrare än så. Sedan finns det såklart folk som behöver bidrag bättre än jag. Men det fanns något att söka och jag gjorde det.. Skjut mig.

En tjejkompis bad mig fråga om du är lyckligt gift eller bara gift?
– Jag har det bra.

Vad är det mest romantiska du har gjort för din fru?
– Det är sådant jag inte ser någon anledning att prata om bara för att jag gör skivor. Men jag vet inte. Vad är romantik? Jag tycker det är ett så konstigt ord. När man var liten och folk bara ”Är du en romantiker?”. Man bara ”Jag gillar rosor”, fast man aldrig sett en ros. Men det är väl fint om man är omtänksam mot varandra?

Är det många som vänder sig till dig för att få råd om kärlek?
– Nej, det vet jag inte. Jag har nära relationer med mina vänner. Då pratar man ju om allt, sina relationer och vedermödor. Det behöver inte bara vara kärlek. 

Får du dm från främlingar som vill ha hjälp?
– Nja. Det är mer att folk delger vad de har varit med om. Ofta är folk väldigt labila om de är i en kris. Någon gång svarade jag någon vars man hade tagit livet av sig eller något sådant. Jag svarade att jag förstod. Men jag förstod inte alls. Hon blev typ förbannad. Det är svårt helt enkelt.

I sådana situationer kanske man behöver mer professionell hjälp än Markus Krunegård?
– Eller hur? Verkligen.

Sist jag intervjuade dig var du lite skeptisk till att medverka i Så mycket bättre. Du sa ”Ska vi sälja tvål, varför då?”. Hur kom det sig att du ändrade dig?
– Folk behöver ju tvål. Nej, men innan vår förra intervju hade jag ju varit utbränd och legat raklång i ett år. Det är intressant med intervjuer. Det är sällan någon säger ”Just nu är jag längst ner. Längre ner går inte att komma. Jag mår piss. Jag försökte ta livet av mig i går, och nu sitter jag här”. Det är alltid ”Jag har träffat gud och nu är jag på väg upp”.
– Just då var jag verkligen på väg upp. Men jag var inte helt kurant än. Att ställa sig inför folk och spela live när man inte hade orkat handla mjölk kändes väldigt läskigt, som sista bossen. Min metod blev att tänka att det var okej om det blev tre plus. Då blev det väldigt roligt att turnera och det gick enligt mina mått så bra det kan gå. Vi hade kul och det var mycket folk. Att därefter göra en till likadan turné kändes därför lite tomt. Då dök frågan upp och det kändes som något nytt och fräscht. Precis som du sa har jag alltid tänkt att det finns mycket med det där som går att ifrågasätta, men i efterhand ångrar jag det inte alls.

Var det någon tolkning där du kände ”Fan, du har ju misshandlat min låt”?
– Nej. Men det var flummigt med tolkningsgrejen. Innan tänkte man ju lite så: ”Tänk om jag inte gillar det?”. Men det var som att få en smörkniv av en åttaåring som hållit på med den i slöjden och filat tills det bara är en liten tandpetare kvar. Man blir ju lika glad för det. Det är bara bisarrt hela grejen att man sitter vid ett bord och Lille och Sussie sjunger en låt man har skrivit. Det är jättekonstigt, men kul.

Apropå tv tävlade du i Alla mot alla i vintras. Hur var det?
– Det är alltid roligt att vara i närheten av och tillsammans med Filip och Fredrik och deras gäng. Jag tycker de är modiga och kul. Det var kul att lära känna Emma Molin. Men det där jävla domarfiaskot i finalen… Vi skulle ha vunnit om den där jävla Monopolpjäsfrågan hade varit med. 

Vad var det för något?
– Det är inte med i tv så det spelar ingen roll. Jag är en jävligt dålig förlorare helt enkelt. 

Det är jag också. Häromdagen spelade jag Football Manager med Manchester United och mötte Liverpool i Champions League-finalen. Jag ledde med 3-0 i första halvlek, sen fick jag ett rött kort och en skada på stopptid och förlorade med 3-4 i förlängningen. Jag slog tre gånger hårt med knytnäven på min Macbook.
– Sparade du inte innan finalen?

Jo, jag spelade om matchen två gånger innan jag vann. Jag tyckte att jag hade förtjänat det efter mina tre mål i första halvlek.
– Vi pratade ju om Football Manager senast. Nu har jag lagt ner det i och med att det tog så jävla mycket tid. Nu spelar jag Allsvenskan fantasy istället. Jag låg trea i Sverige nästan hela förra säsongen, fram till att Norrköping havererade. Då orkade jag inte bry mig. Men det där med FM är bara självbedrägeri, man håller ju på och fuskar hela tiden.

Jag minns att du sa det sist.
– Det var det enda jag gjorde. Jag vann ju Champions League med Norrköping. Det går ju inte utan att fuska.

Jag vet inte om du läste den men Carl Reinholdtzon Belfrage skrev en text i GP om indiekulturens död och att alla vill bli influencers. Vad tror du om indiemusikens återväxt i Sverige?
– Menar du som musikgenre eller förhållningssätt?

Om vi säger genre?
– Jag vetefan. Jag bryr mig inte så mycket. Det går upp och ner och hit och dit. Det är kul att det har varit mycket hiphop och dansmusik på sistone. Jag lyssnade på någon spellista jag halkade in på och det var ganska skönt att slippa att allt är tweepop och vita medelklassmänniskor som sjunger. Det är fantastiskt att det är blandat. Jag är inte så intresserad av att konservera en genre. Saker finns i sin tid. Broder Daniel hade antagligen inte varit samma sak idag.

Jag frågar Markus vad han lyssnar på för nutida svensk musik. Han svarar att han inte lyssnar på så mycket svenskt och tar fram mobilen för att visa sina senast spelade artister. På listan finns Joe Walsh, The Replacements, Rolling Stones, Kurt Vile, Perfume Genius och Tom Petty. 
– Nästa skiva blir en man med gitarr-skiva, så jag har referenslyssnat. Men vad finns det för svenskt? Z.E tycker jag är väldigt bra. Han har kul med ord. Jag gillar ju rim själv. Daniel 4ever och Jelassi tycker jag också är bra.

Vad sjunger du i duschen?
– Ingen aning.

Det måste du väl ha?
– Tack och lov är jag inte så medveten om vad jag gör i duschen. Det är nog mest konstiga truddelutter. Schottismelodier. När jag slappnar av blir det schottis.

Det finns en historia om när Plura står i en skivaffär och det kommer fram en söderkis som säger ”Plura, var fan ligger Söder tull egentligen?”, varpå Plura blir iskall eftersom han där och då inser att det inte finns något som heter Söder tull i Stockholm. Har du varit med om något liknande?
– Sjunger han Söder tull?

Ja, i Fulla för kärlekens skull: ”Nu rullar tårar nerför kinden, när jag kör ut genom Söder tull”.
– Man fattar ju att han menar Skanstull. Men kanske uttalet av Bairro Alto i Det var en gång i Lissabon, som jag gör med Klara Söderberg. Jag googlade upp det strax innan vi gav ut den. Det finns väl ingen sanning i någon text ändå? Det är konst om, man törs säga det? Jag tycker snarare det är tröttsamt om någon ska säga ”De där tre ackorden är samma som i den där låten”.

På nya plattan sjunger du att du aldrig har varit så gammal som du är nu. Är du rädd att du har peaken bakom dig?
– Nej, tvärtom. Jag kom väldigt sent i puberteten och jag tror att jag är sen med allt annat. Typ som att peaka. Men att man aldrig har varit så gammal som man är just nu, det gäller ju alla. Det är en idiotisk och fullständigt sann sägning.

Vad har du för drömmar kvar som artist?
– När Janne Andersson var tränare i Norrköping tyckte jag att han var så jävla tråkig i alla intervjuer. Kan du inte bara säga att vi håller på att ta guld? Nej, det var bara ”nästa match” och ”nästa träning”. En kompis son har någon släng av Aspergers. Det tar sig starkast uttryckt i att han hatar att gissa. Han blir förbannad om man ber honom gissa hur många riskorn det är i ett paket. Så kan jag känna också. Jag håller på med de här två skivorna just nu. Det känns jättekul. Jag vet inte. Jag har aldrig haft någon jättetydlig vision.

Nu låter du nästan som Janne Andersson.
– Det var det vidrigaste du sagt i dag. Men jag skulle vilja jobba med andra efter det här. Nu har jag jobbat mycket själv. Efter att jag var utbränd blev det viktigt att ta det jag gör på allvar. För det negligerade jag i några år. Inte att jag gjorde det sämre eller med vänsterhanden, men det var lättare att välja bort det om någon annan ville göra något. 


Vilken har varit den roligaste tiden i ditt liv?
– Nu slår alltid allt annat.

Det är inte så att du brukar längta tillbaka till när du slog igenom med Jag är en vampyr?
– Nej, verkligen inte. Det kanske är något slags skydd, men jag är inte så förtjust i nostalgi. Jag gillar inte best of-skivor och greatest hits. Eller när folk i Norrköping gjorde lumpen och kom tillbaka och berättade om hur bra lumpen var. Det gör kanske ingen? Det är lite som att höra om någons drömmar. Min fru Sofie brukar alltid säga att det är jättetråkigt att höra om drömmar och resor. Det kanske är sant. Jag kräver mer av livet än att stanna upp och fundera på hur saker har varit.

Tänker du mycket på framtiden?
– Jag tänker mycket på ålder. Det har gjort sedan jag var liten. Vad gjorde den och den när de var i den åldern? Man kommer ju bli förvånad när man är 80 år och lika kåt. Men det kommer vara så. Vissa grundläggande grejer ändras ju inte.

Jag läste i Situation Stockholm att du planerar att avsluta plattan som kommer i höst med en entimmeslåt. Hur många tror du kommer ta till sig den?
– Jag vet, men det kom en jävla deadline. Det är typ en timme kvar till 12 maj. Det går inte. Men jag vill fortfarande göra den. Det får bli en fristående singel. Det känns bra på alla sätt. Folk får betalt per klick. Fuck algoritmen. Det är perfekt, den kommer aldrig spelas.

Det är kul att tänka sig att någon skulle sitta där och bara ”Fan, de första 32 minuterna var inte så bra men sedan kom den igång”.
– Arbetsnamnet är Roliga timmen, så jag får försöka se till att det händer grejer. 

Har du några andra framtidsplaner?
– Inga jättetydliga. Någon gång skulle det vara kul att få till en bok. Men det händer när det händer. Det verkar ju ta en jävla tid.

Du brukar återkomma till det.
– Jag vill göra det. Det känns ouppklarat. 

Vad är det som hindrar dig?
– Det känns lättare att vara ung och lovande författare när man är 55 än att vara ung och lovande musiker när man är 55.

Man får aldrig börja jämföra sig med Premier League-spelare.
– Jag kommer ihåg när bröderna Sedin började i NHL, då kände jag att det var kört för mig. Nu har de slutat. Vi har överlevt bröderna Sedin.

När vi slickat faten tar vi en taxi till den berömda lokalen under sushin. Där häller jag upp ett glas vin och ställer ifrån mig det på en synth. Olyckligt nog på en sluttande del av synthen, vilket medför att det bräddfyllda Riesling-glaset glider av och krossas mot en förstärkare. Medan jag utrustar mig med hushållspapper och går ner på knä passar Markus på att berätta kuriosa om förstärkaren. Kuriosan är att han har köpt den av Håkan Hellström. Sedan dricker vi upp flaskan och drar på fest på ett produktionsbolag som rimmar på Mexiko. Men det är en helt annan historia.

Läs även: Markus Krunegård: Utbrändheten var det bästa som hänt mig.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!