Jonas Lundqvists motorcykelfantasier

Jonas Lundqvist har fyllt 40 och funderar på att köpa motorcykel. Han hade kanske hoppats på en mer originell ålderskris, men som artist är han fortfarande ensam i sitt slag.

När vi möts utanför baren Skvallerhörnan, ett stenkast från Jonas Lundqvists lägenhet i Vasastan, räcker han över ett fanzine som man får när man köper hans nya skiva Dubbla fantasier. Omslaget pryds av en bild på Jonas där han ligger och dricker vin i sängen i bar överkropp. Tidningen innehåller låttexterna från hans fyra soloskivor och en intervju som Charlotte Wandt gjort. Frågorna är av typen ”Om du var ett djur, vilket djur skulle du vara?”, ”Har du körkort?” och ”Vem är starkast, du, han i Amason, de i Så mycket bättre eller Per Sinding-Larsen?”. I presstexten jag fått inför min intervju står det att fanzinet är ”en slags motpol till musiksveriges seriösa klimat”.
– Det är inte jag som säger det. Det är någon annan som har skrivit det. Jag kan inte ta sådana kraftfulla ord i min mun. Jag kände bara för att samla mina texter och göra en liten påhittad intervju. När jag var kid köpte jag hur mycket fanzines som helst. De banden jag älskade gick inte att läsa om i Expressen, Aftonbladet eller ens Nöjesguiden. Det var fanzines man köpte, säger Jonas Lundqvist.

Det är ju jävligt sällan man läser en rolig intervju nuförtiden. Det känns som att alla är politiker.
– Det är den goda människans intåg. Det är goda människornas tid, de är de som härskar. Man måste vara en god människa. Man undrar lite var skratten tog vägen. Där jag kommer ifrån var man allvarlig i sin musik. Resten var ett enda stort skämt.
– Det har väl också blivit så att musik har blivit en potentiell möjlighet till karriär. Det var det aldrig när jag var yngre. Dagens kids kanske tänker ”Ska jag köra Handelshögskolan eller göra musik?”. När jag började var musik ett statement. Det var snarare en karriär neråt än att man skulle ta vägen någonstans. 

Berätta om skivan.
– Den skrevs under ganska snabba sjok. Jag vet inte riktigt var låtarna kommer ifrån. Men jag vet att när de är på gång, då brukar jag släppa allt annat och bara skriva. Sedan är det som att någon säger ”Jag är ledsen, Jonas. Nu fick du inte mer den här gången”. Då drabbas jag ofta av panik och tänker att allting är över. Nu hade jag lite tur. Det kom två sådana sjok ganska tätt inpå varandra. Nu är jag rädd igen att det var det sista gången.

Det kan jag tänka på med folk som gör poddar, hur fan har de något att säga varje vecka?
– Det finns ju människor som verkligen har mycket att säga. Det jag har att säga kommer ut i texterna. Det är där jag lägger mitt krut. När det är klart… visst jag kan prata om det och hålla på, men samtidigt… där är jag allvarlig. Men det är också där jag är det. När jag skriver känner jag mig verkligen hemma, men när jag kliver ur det vill jag bara skämta om den världen. Jag vill inte sitta och analysera mina texter. Jag kan inte göra det. Jag vet inte var allt kommer ifrån. Jag har en stil i mitt skrivande där jag bara känner vad som är rätt. Men jag kan inte förklara den.

Det är som Håkan sa när han släppte sin senaste skiva: ”När verket är skapat ska konstnären vara tyst”.
– Lite så är det.

Då tackar vi så mycket då.
– Nej, förlåt Frasse. För att svara på din fråga kort hade jag lite flyt i processen. Och det var väldigt trevligt.

Du har ju fyllt 40 nu. Tänker du mycket på ditt åldrande?
– Jag har ett jobb som kräver att man använder sin kropp. Där kan jag vara orolig ibland att jag inte har en plan b, utbildning eller pengar från föräldrar. Där kan jag känna mig lite utsatt. Min kropp måste hålla för att cashen ska komma in.

Du syftar på att du är tennistränare?

– Ja, precis.

Musik kan man göra i rullstol?
– Jag har inte dragit in så mycket pengar på musiken. Det är ju tennisen som finansierar musiken.

Det är den som gör att du kan bo här?

– Jag har hustlat en hyresrätt här.

Billig hyra eller?
– 9 000 för en trea. Annars skulle jag inte kunna bo här. En trea kostar ju nästan 10 miljoner här.

Så bra är du inte på tennis?
– Nej, så bra är jag inte på någonting.

Jag hörde att du kikar på att köpa motorcykel.
– Jag har verkligen börjat få de vanligaste tankarna. Jag hoppades på att jag skulle bli mer originell. Men det är verkligen motorcykel, öken, lång raksträcka, jag ska fundera på saker medan jag kör. Den drömmen har fastnat lite. Det kanske blir allvar.

Det är väl en grej med att bli äldre, att man inte tänker lika mycket på att vara originell?
– Gud, ja. Det är inte det livet handlar om längre.

Det är nästan mer patetiskt att försöka vara originell än att köpa en motorcykel.
– Ja, det kan bli väldigt krystat. Man är lite den man är.

Jag har förstått att du varit deprimerad, och att du ville skriva dig ur depressionen. Vet du vad som utlöste den?
– Det lurar alltid bakom hörnet. Jag måste sköta mig ganska noga för att hålla den borta. Jag har gjort mitt liv ganska inrutat. Det är för att tvinga in mig i samhället och ha en struktur. För alla vilda småbarn som läser texten, ni kommer fatta sedan att det här med frihet är kul om du verkligen kan vara fri. Jag klarar inte av det.

Funkade det att skriva sig ur den?
– Depression är ett annat namn för att du är väldigt självcentrerad. För att skriva bra behöver du lämna ditt ego lite. Du kan inte riktigt skriva när du är därinne. När det ljusnar lite grann kan musiken hjälpa dig att ta det fulla steget ut ur det. Då kan du också tänka sådana fåniga tankar som ”Nu har jag skrivit den här låten, då kan jag väl inte bli utkörd ur stan, eller? Den här låten rättfärdigar väl min plats på jorden?”. Sjuka, men hjälpsamma tankar.

Du dricker lättöl nu. Har du slutat kröka eller?
– Jag kan inte säga ja riktigt än. Det är inte så att jag litar på mig själv till hundra procent. Jag har ansvar för människor, jag behöver vara en positiv typ. Jag har inte bara mig själv att ta hand om. Jag behöver ha en positiv vibb runt mig. Om det är mitt liv att inte nå sådana extrema höjder av lycka för ett ögonblick får det vara så. Jag måste bli en jämnare person. Jag kan inte utsätta alla andra för sådana dalar och toppar. Vissa klarar verkligen det. Jag har gjort det i 26 år. Nu vill jag försöka vara på samma humör så mycket det går.

Vad hade du helst gjort? Varit på DN kultur:s omslag med rubriken ”Jonas Lundqvist: Vi måste bryta tabut kring psykisk ohälsa” eller ställt upp i Så mycket bättre?
– Jag är inte tillräckligt begåvad för att prata om psykisk ohälsa så att det skulle kunna hjälpa någon. Jag skriver låtar, det är vad jag kan.

Samtidigt som du är för begåvad för att vara med i Så mycket bättre?
– Nej, men i Så mycket bättre får man ända syssla med sin grej till tio procent. Kanske tre procent. Jag skulle valt Så mycket bättre.

Har de frågat dig någon gång?
– Nej.

Hade du sagt ja?
– Det kanske man inte tror när man läser intervjun, men jag är på en rätt bra plats i livet. Jag tror det skulle gå genom rutan, utan att jag skulle behöva anstränga mig. Det skulle vara mer ansträngning att behöva säga något vettigt till människor som också har ett helt liv bakom sig. Det är nästan så att människor glömmer det ibland när de säger saker, att mottagaren också har levt ett helt jävla liv. Den kanske fattar lite.

Jag hade förväntat mig att du skulle tycka att du är för indie.
– Jag tänker att jag ändå har pissat in ett litet hörn i musiksverige. Jag kan inte komma på någon artist som liknar mig. Jag skulle kunna komma därifrån helt utan någon smuts på mig. Men man måste ha gjort jobbet innan. Du ska inte göra det om du inte vet vem du är och bara har gjort någon skiva. Du ska göra det när du vet vad du vill med din musik.

Sist jag intervjuade dig påstod du att du och Little Jinder skulle sätta upp en julshow om Jesus pubertet. Det blev aldrig något med det va?
– Nej, men vi tänker att det är en tillräckligt bra idé fortfarande. Religion har varit populärt länge. Den tål att ligga i bagaget. Nu har vi båda barn. Min dotter är sju och hennes grabb är nyfödd. Om sju år är det ganska perfekt.
– Jag vill förresten att du ska veta att det kanske har hänt någonting med mig sedan sist vi sågs. Jag tyckte det var så jävla kul att retas och var så jävla kaxig. Jag är inte lika intresserad av det längre. Nu börjar folk inse att jag är typ legend och bäst. Nu behöver jag inte säga det själv så mycket, säger Jonas Lundqvist och fyrar av ett leende.

Läs även Nöjesguidens recension av Jonas Lundqvists nya skiva Dubbla fantasier.