De dök upp till den här vintern också. Ganska små, vissa rätt rodnade och vissa inslagna i vaxat papper med logotyp av femtiotalssnitt. Jag talar förstås om blodapelsinen, Siciliens kanske främsta bidrag till den kulinariska världen.
Många föredrar de blonda, stora apelsiner som man ofta fick med sig på vinterutflykterna i skolan. Helt fel! De är antingen själlösa, EU-bidragsgödda spanska apelsiner, eller ännu värre: groteska och vulgära amerikanska avarter framtagna för juiceindustrin och ett folk utan större intresse för mer avancerade smakkombinationer.
Blodapelsinen är förvisso både syrligare och beskare -- och just därför så mycket mer komplex i såväl doft som smak -- än sina massproducerade missfoster till släktingar. I allmänhet är de också lite mer svårskalade. Men hur många väljer med stolthet ett vin enbart för att det är lättdrucket och har skruvkork?
I en tid när varannan människa diskuterar novello-olivoljor, plommontomater och primitivodruvan vore det väl fan om inte en delikatess som blodapelsinen också skulle kunna få upprättelse. Nyttig är den också. Jorden på Etnas sluttningar innehåller massor av mineraler och en enda blodapelsin ger nästan det dubbla dagsbehovet av C-vitamin. Dessutom lär den vara bra för huden. Uttrycket apelsinhy måste ha myntats av någon avundsjuk bananodlare.
Vilken av Stockholms krogar blir först med blodapelsinsorbet, eller att utnyttja Siciliens blodbestänkta guld på bred front i köket? Jag ringer och bokar bord direkt.
Blodapelsiner, oftast av sorten Moro, finns under ytterligare någon månad i en matvarubutik nära dig.
Stad:
Lokal:
Kategori:
