Frihet i en liten ask är något som ofta refererar till p-piller eller tamponger, men skulle lika gärna kunna handla om Hongkong. Carl Reinholdtzon Belfrage har besökt det asiatiska ö-riket.
I Hongkong jagar man ingenting med spjut. Här använder man dollaradvokater, stämningar och politiskt inflytande för att spåra upp och lägga ner sitt byte. Här handlar det om rederi-, bank- och tunga industriaffärer, miljardtransaktioner och neokapitalism. Marx och Engels skulle bryta ihop, söka tröst hos Gud och flytta hem till sina föräldrar om de besökte den vackra ön i Kinesiska havet.
Hongkong har världens minst reglerade ekonomi, ön är världens tionde största handelsenhet och elfte största bankcentrum. Även nu – 30 år efter tillbakagången från England till Kina – är det högsta politiska och ekonomiska växel som vackert ligger ilagd. Kina använder Hongkong, och även Shanghai för den delen, som nationalekonomiska experiment. Det är som om Öland och Gotland skulle bli totala tax free-zoner, belägrade av hamnar, lyftkranar, Maersk och schweiziska banker, där alla kör Aston Martin och kolonianska sportbilar i kravatt och styrs av en samlingsregering bestående av Robert Nozick, Carl Icahn och Lars Tobisson. Vackert, inte sant?
Först och främst är den internationella handeln drivkraften i Hongkongs dynamiska ekonomi. Staden är starkt beroende av den internationella handel som betjänas av det enorma hamnområdet. Hongkongs betydelse för internationell handel speglas också av att staden har hela 70 diplomatiska representationer. Men ett par konsulat har å andra sidan aldrig gjort någon glad. Nej, Hongkongs verkliga fördel är ett enormt vitt-rött ljus, nej, inte Elton Johns skinkor, vi pratar om något mer svårtillgängligt – Hongkong Island´s fantastiska stadssiluett och horisont.
Denna neonsiluett och horisont är det första jag ser när jag närmar mig stadskärnan i helikopter en sen sommarkväll, från Hongkongs internationella flygplats Chek Lap Kok ett par mil utanför staden. Det är vackrare och mer spektakulärt än delfinhopp eller Monacos Formel 1. Det är, som det heter i folkmun, something to remember. Du känner dig för en gångs skull hemma och solen, himlen, natten och de glas-, neon- och stålbeprydda skyskraporna samarbetar i ett skådespel som får en Broadwayuppsättning att likna en skolpjäs.
Helikoptern cirkulerar ett extra varv. Jag och ett par affärsmän från Laos skakar till i den luftsatta kabyssen, innan vi landar på The Mandarin Hotel´s helikopterplatta, hundra meter över marken. Tidigare, har min far berättat, låg flygplatsen mitt i centrala Hongkong, kallades Kai Tak och flygplanens vingar skrapade Kowloons kontorsfönster under inflygningar. Jag vet inte om en fönsterputsare fick sätta livet till för att ansvariga myndigheter skulle placera den nuvarande flygplatsen ett par mil utanför på en högst konstgjord ö.
Jag checkar in på hotellet. Vi ska inte stanna för några hotelldetaljer, men låt mig bara varna för en sak – är ni allergiska mot konstgjorda vattenfall och vatten som rinner tunt längs marmorväggar? Ta då med en extra inhalator. Vatten, som inslag i stadsbildens arkitektur, är här väldigt vanligt. Jag har inte satt i mig något sedan helikopterskyttelns complimentary glas champagne. Jag lämnar hotellrummet med den kompletta te-servisen, de helande jade-kulorna, soffan i laxrosa skinn, den nageltunna storbilds-tv:n och den enorma toaletten med ett badkar med valnötshandtag och går ner mot lobbyn. Jag passerar the Mandarin Cakeshop, ett förtjusande litet konditori med karamell- och pastellfärgade små miniatyrtårtor. Jag köper en liten melontårta och sänder upp den på rummet.
Ute i den hongkongska nattluften. Vädret är oerhört behagligt. Luften sveper in dina nakna armar i siden. Jag flanerar utan mål. Passerar Times Square, en plats med ett enormt vältempererat varuhus. Hongkong är naturligtvis större än Borås, men passar ändå att promenera i. Det finns en hel del välsorterade NK-liknande gallerior samspelta med ett nät av luftkonditionerade så kallade gångbroar högt över mark. Taxi är att föredra om man ska ta sig kvickt någonstans.
Jag har hört mycket gott om den prisbelönta restaurangen Red Pepper på Lan Fong Road. Den bästa sishuan-krogen i stan. Bli inte skrämda av att gästerna här ibland beter sig som Tuberkulos-män och sveper in sina ansikten i näsdukar och ansiktsskydd. Det är inte sarin- eller fågelsjukan eller valfri pandemi, det är de heta ångorna från den kryddiga maten. Det handlar om räkor hetare än Sydney Sweeney, lamm som smakar som doften av trolldeg och desserter mäktigare än varmrätten på ett typiskt svenskt stekhus.
Dagen går, jag tar en båt över till Kowloon, går i parkerna, pratar med änder som inte säger någonting tillbaka, tar en kanna Pimm´s på Peninsula och lyssnar på dess symfoniker utplacerade i hallen. Jag ser hotellets klientel gå in och ur en av hotellets karakteristiska gröna Rolls Royce. Jag köper en glass och märker att jag inte behöver använda solglasögonen. Det börjar bli kväll och jag åker tillbaka och möter upp lite vänner. Vi går mot en lägenhetsfest nära Chater Garden. Först en drink på Dublin Jack på Lan Kwai Fong, ett honungsnäste för turister. Här ligger ett pärlband av diversekrogar, allt från minimalistiska konstbarer med elitistiska drinklistor, som Lotus på Pottinger Street till exempel, till sportbarer med en personal som klär sig i något som egentligen bara kan beskrivas som basketlinnen. Det finns en tacksamhet och glädje i gästernas ögon som jag bara sett i ansikten hos barn i U-länder då de hittar färgglad plastbit. Jag kan glädjas med dem, men förstår inte upprinnelsen till all eufori. Tills jag får höra att en berusad Axl Rose spelade November Rain på ett barpiano här efter en konsert någon gång på 90-talet. Jag kan inte nog understryka hur mycket jag beundrar Axl Rose. I detta området hittar ni också aktiviteter som Twisted Disco Asia Tour om det är något ni funderar på.
Utanför festen i Chatner med Julia som värdinna är grindarna öppna. Vi ringer på. Julia öppnar i t-shirt, jeans och röda högklackade skor.
– Ah, vi hade ingen aning om att det var dress code, fröken, säger jag.
– Oh, du är för gullig med din söta sarkasm, Carl.
Julia tar ett steg ut, drar ett halsbloss på cigaretten, slänger den åt sidan och ger var och en av oss en kram. Är denna detalj viktig? Well, i Hongkong är det belagt med dödsstraff (som dock snabbt omvandlas till 5000 Hongkong-dollar i böter) om du slänger en fimp på gatan, vilket ger Julias manöver en charmig arrogant touch.
I ett rum spelar ett filippinskt coverband Red hot chili peppers. Men jag hittar mina AirPods istället. Trycker på play. The sun always shine on TV. Jag lyssnar noga. Fyra minuter och sju sekunder in kan man skilja col legno-stråken från alla de andra. Och det klassiska tvisteämnet rörande pianistens "anslag", huruvida pianisten kan påverka klangen hos en enskild ton genom det sätt på vilket tangenten trycks ned, får ny innebörd alldeles i början av låten. The sun always shine on TV är helande.
Resan börjar närma sig ett slut. En av de sista nätterna i stadskärnan tar vi oss till Renaissance Harbour View Hotel och deras Matsubishi, en briljant Teppanyaki-restaurang. Om ni någon gång vinner en tävling där priset är en timme i Hongkong, gå hit. Jag kan inte nog understryka hur mycket jag uppskattar och rekommenderar Matsubishi. Kombinationen kobebiff, purjolök, vitlök och en kock som behandlar sina köksknivar som Edward Scissorhands är poetiskt.
Vi tar oss till Stanley Beach med dess tropiska stränder, underbara Stanley Market, tusentals tennisbanor på upphöjda skyskrapstak, gated communities, Maseratis och Bentleys. Det så vackert och lugnt att man tror man hamnat i en sagofilm för att förhoppningsvis aldrig återvända. Vad vi gör? Jag ska berätta. Vi spelar golf på Hongkongs mest koloniala golfklubb, privatbanan Chek-O, äter steak sandwich, dricker gunners och solar vid klubbens pool. Vi badar i det hajskyddade kinesiska havet, dricker rosé och Heiniken på nätterna och äter långa middagar på The Boathouse. Låter det trevligt? Det är mer än så.
Sista kvällen promenerar jag ut i trädgården med ett glas chardonnay och ett tennisrack. Jag tittar på en affärskvinna från Holland som pratar i telefon med New York. Jag ser på när en granne från våning 24 på communityt The Manhattan instruerar hemhjälpen hur man spolar av bilen. Jag ler mot affärskvinnan från Holland. Jag ler mot grannen. Vi vinkar till varandra. Jag sätter igång tennisbollmaskinen, tar bort en lös vit bomullstråd, böjer lite på knäna och slår en perfekt backhand. Den gula gasbollen rör baslinjen en gång, får en fjäril att ändra sin flygriktning, studsar mot stålstängslet och landar försiktigt i ett hörn. Det är ett poetiskt och konstnärligt skeende som, hur konstigt det än låter, ligger kvar och då och då gör sig påmind när jag nu, ett par veckor senare, tänker tillbaka på hedonistpärlan i Kinesiska havet, paradisön Hongkong.
Läs även: 48 timmar Antwerpen
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2025.
