Anton Hellström åkte på dart-VM i London – och träffade helt rätt.
Dart-VM 2025 på Alexandra Palace. Eller ”Ally Pally” för oss dart-entusiaster. Detta palats. Uppfört 1873, ritat av John Johnson. Byggnaden kallades redan från början för ”The peoples palace”. Jag förstår efter min snabba efterforskning att byggnaden inhyst många olika verksamheter, men att den nu återigen är folkets palats. Inte minst några veckor kring jul, när dart-VM huserar i lokalerna. Dart är folkets sport. Inga krusiduller, inga omskrivningar, inget förskönande.
Att gå på lite större dart-tävlingar kommer med förpliktelser. Du ska klä ut dig. Vårt val föll på att klä ut oss till ölkungar. En stor stark på huvudet. En stor stark som mantel. Skärp med hållare för
ytterligare två stora stark och en tröja med ett emblem som hyllar den stora starken. Jag vet inte vad jag hade valt om jag fått välja helt fritt, valmöjligheterna begränsades nämligen av att en i mitt resesällskap hade överblivna dräkter från en inställd dart-resa. Men jag drog på mig manteln med stolthet.
Vi var helt enkelt sex stora stark som rörde oss i Londons vidrigt trånga tunnelbanesystem, ut mot palatset på toppen av berget i Tottenham Wood Farm. Vid varje station dök det upp fler och fler med samma destination, våra nya vänner: Hulk Hogan, Super Mario, engelska riddare, Frodo, Ali G, Princess Peach, Elvis, jockeys och cultural appropriation-doftande ”mexikanare” med tillhörande poncho, sombrero och mustasch. För att bara nämna några. Det var långt från den dart-miljö jag vant mig vid; trånga, varma föreningslokaler i Göteborgs utkant. Fler utklädda anslöt under den långa promenaden från tunnelbanan till bergets topp, upp till Ally Pally, upp till folkets palats. En exponering av Buttricks hela produktkatalog. Ett lemmeltåg av populärkultur i olika former och intellektuell nivå.
Sex stora stark gick med raska steg och såg mer av Londons skyview ju längre upp på berget vi kom. Att inte vara utklädd på Ally Pally är lite som att kritisera kapitalismen under en helg i Las Vegas. Man får se till att sinnet står på öppna spjäll. ”Förrummet”, innan själva skådeplatsen, eller arenan, var fullt av dart-inspirerade aktiviteter. Eller ja, inte inspirerade - det var dart-aktiviteter helt enkelt. Kasta så många poäng som möjligt med x antal pilar, och så vidare. Allt ackompanjerat av hits signerade ”DJ Lee”. Jag slogs av tanken att det vore kul att göra en Boiler Room-sändning av DJ Lee’s gig på Ally Pally.
Sedan var det dags för The Beer Kings att leva upp till våra förklädnader. Märkligt nog gick det inte att få sig EN stor stark så långt ögat kunde nå. Ölen serverades bara i stora kannor och stod uppradade som vattenglasen på maratonloppens vätskestationer. Man fick alltså köpa fem stora stark på en gång. Sagt och gjort. Nu var det dags att hitta en sittplats. Precis som i en skolmatsal, hade varje gäng varsitt bord. Vi satte oss mellan ”mobbarna” (tre, till min stora glädje, råbarkade britter i 60-års åldern som hade varsin riktigt slapp tomteluva på huvudet) och ett gäng bestående av åtta Minioner.
Två kannor senare gick vi in i själva arenan. Det var mäktigt. Att äntligen vara på plats. På varje stol låg ett par kalsonger från spelföretaget Paddypower, en skumhand och en 180-lapp, som man skulle vifta med varje gång en spelare kastade just 180 poäng. Dart skiljer sig från många andra sporter då publiken inte nödvändigtvis består av supportrar till ett speciellt land eller en spelare, utan mer som supportrar till själva sporten. Ramsorna handlar mer om matchen eller kärleken till darten, än att heja fram en specifik vinnare. Eller att skoja med folk i publiken. Som halvvägs in i matchen mellan Ross Smith och Andreas Harrysson, när det kliver in en intet ont anandes kille i blå skjorta några på vår sektion, varpå de engelska riddarna ställer sig upp och skanderar ”Who’s the wanker in the blue, who’s the wanker, who’s the wanker, who’s the wanker in the blue?”.
The wanker in the blue tittar upp, höjer sin öl i luften och möts av ett glädjevrål följt av ramsan ”Stand up, if you love the darts”. Sedan var det allsång, armarna runt varandra och vråla Angels av Robbie Williams. Vid ett toalettbesök fick jag min bit av kakan, som tur var en hyllning. En kille utklädd till anka såg mig, vände sig mot sina kompisar och ”Oh, look, it’s the Beer King!”. Yes, and I’m here to confer knighthood upon you.
Efter fyra matcher och lika många timmar i Ally Pally var det dags att bege sig hem. Kvällen avslutades med ett tappert försök att få ta sig en sista öl på den lokala puben bredvid hotellet, men den hade precis stängt och det kändes inte som att de var särskilt sugna på att göra ettundantag för The Beer Kings. Allt som allt blev det en kväll i dartens tecken. En injektion av upplyftande, osentimental underhållning. En plats som faktiskt lyckades med den smått föraktade målsättningen att bara vara kul.
När jag vaknade upp dagen efter låg konungadräkten på golvet. Den fick stannade där resten av vistelsen, precis som mina Paddypower-kalsonger. Framåt lunch åkte vi till The Cherry Red Records Stadium och tittade på AFC Wimbledon mot Mansfield Town. Stadion ligger som klubbnamnet antyder i Wimbledon, cirka 30 min utanför London. Utanför arenan sålde en entusiast hundratals olika pins, alla med Wimbledon-tema. En ljuvlig atmosfär. En perfekt match. Engelska tredjeligan. 0-0. Inte en målchans. Solen sken. Maskoten hejade på publiken med hjälp av en soptunna.
Jag fick syn på en ensam man, som länge och noggrant studerade matchbladet med en bekymrad min. Sida för sida. Det gjorde mig glad. Krafterna började komma tillbaka. När slutsignalen gick promenerade vi med bestämda steg mot den enda puben i närheten; The Corner Pin. Utifrån sett en vanlig pub. Men när dörrarna slogs upp. Ja. När dörrarna slogs upp…. Tjatet om ”Londons mörka pubar” kan vi lämna. Jag visste det inte för en minut sedan men The Corner Pin var allt jag längtat efter. En långsmal lokal. Gula lampor på väggarna i perfekt harmoni med dagsljuset som strålade in från de halvt neddragna persiennerna. Heltäckningsmattan från himmelriket. En frän doft av fukt och rengöringsmedel, som efter ett par hade tagit över sinnena till den grad att det kändes hur naturligt som helst.
Musiken? DJ Lee och hans utmärkta låtval kvällen innan i all ära, men inne på The Corner Pin var det helt tyst. Bara mummel, ibland ackompanjerat av ett skratt eller två. Där fanns en otroligt liten och överbelamrad scen, som skvallrade om att det en gång anordnats livespelningar. Nu hängde det en halvdassig projektorduk framför scenen. Den visade gryniga fotbollsrepriser utan ljud. Där stod jag och beställde fyra cider och två påsar chips. Jag hade hittat hem. Folkets palats. Hem till The Corner Pin. Upprättat 1982 av krögaren James Burbank. Jag åkte till London för darten, men stannade i korsningen Riverside Road/Summerstown. Iklädd min Gary Anderson tröja och en Strongbow i handen.
Läs även: Fyra reflektioner kring skapande
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2025.
