Elis Monteverde Burrau möter Elis Monteverde Burrau

Den så kallade ”ironidebatten” förstörde hans liv. Elis Monteverde Burrau möter sig själv för ett allvarligt samtal.

Jag tar en taxi till en adress. Jag följer instruktioner från en laminerad lapp jag hittat bakom örat. Jag går in i en skyskrapa vid en hundrastgård. Det finns en reception, men den är tom. Eller nej, det sitter några knarkare i receptionen, men jag vill inte störa dem. De gör sin grej och de gör den bra. De är verkligen ett gäng. Jag går mot hissarna. Det finns flera hissar. Jag tar hiss C. Jag trycker på våning 8. Jag tittar mig i spegeln. Jag har nog aldrig varit fulare eller fetare. En slängkyss, två. Jag blir lite kåt.

Dörrarna öppnas. Jag går ut i ett väntrum. Jag sätter mig ner på en stol. Det går tre minuter, fyra. Jag lägger mig ner på heltäckningsmattan. Jag tar upp ett fickminne ur innerfickan. Jag fingrar på
fickminnet som vore det ett radband. Jag somnar och sedan vaknar jag och sedan kommer jag ut ur samma hiss som jag nyss kom ut från. Jag ser jäktad ut, äcklig.

Hur är läget?
– Jo, det är bra. Jag visste inte att jag skulle träffa mig själv.

Det visste jag.
– Okej, okej. Andas.

Vi kör fråga svar bara, om det känns okej. Ingen brödtext.
– Kan vi inte ta bort frågorna också? Bara ha kvar svaren? Som i Please Kill Me.

Det är ett jävla tjat om Please Kill Me hela tiden.
– Får du betalt?

Det här är Nöjesguiden. Det är klart jag får betalt.
– Okej. Andas.

Säg inte åt mig att andas. Hur börjar ditt sommarprat?
– ”Hej. Jag heter Elvis Presley och jag är dykungen av barocken. Jag skrev den första stenen. I en barack”.

Vad har du gjort idag?
– Får alla samma frågor? Det här känns lite som en enkät? Inget fel med det, lite opersonligt bara.

Vad har du gjort idag?
– Jag kollade lite på Joanna Arnows dokumentärfilm I hate myself på mobilen. Jag har en ny mobil. Jag lånade 8 000 kronor av min fru så att jag kunde köpa en ny mobil. I hate myself är från 2013, men jag såg bara fem minuter, så jag vet inte om jag kan rekommendera den.

Vad har du gjort mer?
– Jag var på ett förutsättningslöst möte på Kulturhuset och fick en rundtur i ett rollspelsrum som var finansierat av Europa. Jag ska vara gästredaktör för en litteraturtidskrift, jag ska inte säga vad den heter, men den drivs av de där ironiska sexpoesibarnen. Den är lite deras Kris, om du fattar vad jag menar? Jag är inkvoterad fast tvärtom. Jag tror de ironiska sexpoesibarnen försöker köpa min tystnad.

Kom ni fram till något?
– På mötet? Gud nej, det var mest ett skämt.

Hur gick det förra gången du skulle ha en show på Kulturhuset?
– Renate förlag, som jag är en del av, var tilldelade fyra shower. En för varje medlem i vår klan. Min show skulle tematisera barncancer, Ludvig Köhlers skulle kretsa kring frimärket som koncept, Anna Axfors skulle ha en kväll om skönhet och Martin Luuk skulle vända och vrida på ”pedofilins historia”, men det där rann ut i sanden. Byråkratin och avantgardet är som hund och katt, men kärlek börjar alltid med bråk.

Du har skrivit på en karaktär rätt länge?
– Castingagenten? Walter? Ja. Det är en castingagent, döpt efter Walter Pearce, som kan se på flera meters håll om du har barncancer eller inte. Han går runt på stan och street castar cancerbarn helt enkelt! Det är inte en metafor. Han tar aldrig fel. Och han vill göra alla han castar till superstars. Tänk Andy Warhol, fast devisen här är att barn och cancer hör ihop. Walter ser vem som har DET!

Krystat, för att inte säga krampaktigt. Tjatigt. Nu skriver du väl på en annan pjäs, en monolog?
– Ja, jo. Den heter Svensk humor. Det är ett välgörenhetsprojekt. Jag ska rädda Jacques Karlbergs karriär.

Jacques vem?
– Glöm det.

Boktips?
– Om mitt gig som tredje hjulet i UR:s debila koncept Poeter och analfabeter inte hade gått till Albin Olsson så hade jag tipsat om Jan Kerouacs Baby Driver.

Som du inte har läst?
– Korrekt, men jag har läst förordet. Man ska alltid läsa förordet. Det är så coolt att Jack Kerouacs dotter hette Jan. Rest in peace.

Det var väl skönt att du blev petad från det där jobbet? Poeter och analfabeter?
– Det hade varit trevligt med en lön, men ja. Du har väl rätt. Det är inte förenligt med min ideologi att främja mäns läsning. Tvärtom. Å andra sidan: då hade ju det jobbet varit helt perfekt. Helt i linje med min ideologi. Om du fattar vad jag menar.

Du menar att UR:s paniska försök att få unga män, flera män, ja, alla män att börja läsa antagligen får motsatt effekt?
– Det var du som sa det.

Barn och cancer hör ihop?
– Det var jag som sa det.

Annars då?
– Jag har varit en smula för manisk på sistone. Det tar jag på mig.

Och?
– Det är för enkelt och bekvämt. Att suggestera fram mani och sen vältra sig i den.

Alla drömmer om fåglar även du, även jag. Det ryktas om att en kille gör en dokumentärfilm om dig?
– Ja, det hoppas jag verkligen att han gör.

Du låter missnöjd?
– Inte alls. Jag får bara panik över faktumet att han inte filmar allt jag gör, hela tiden. Det här till exempel. Någon borde filma det här.

Utveckla?
– Det vackra sker ju när ingen märker. När ingen ser på. Det var därför jag skrev Karismasamhället, du minns? De bästa grejerna jag gjort har inte dokumenterats. Det ger mig fruktansvärd ångest, men det ligger väl i sakens natur. Jag skulle vilja fritera något som ligger i sakens natur. Tänk om vi kysstes i sakens natur? Typiskt vacker, incestuös sak som ingen skulle dokumentera.

Ge mig exempel på vackra saker du gjort som ingen märkt.
– Jag gick runt på det som förut kallades Stockholm Open, men som nu ägs av en ondskefull fransk bank, och sa olika saker. Rätt ut i luften. Som snö. Jag ledde en gala för arkitekter i Stadshuset och intervjuade en tysk man från Audi. Den intervjun är det bästa jag gjort i hela mitt liv, tror jag. Den var elektrisk, men det är ingen som känner till den. Förutom några arkitekter då, men arkitekter räknas inte. Jag hade en plastpåse i handen.

På tal om galor. Du ska leda Stockholmspriset?
– Jag hoppas det. Jag har tackat ja. Jag har skrivit några skämt. Vill du höra?

Kör.
– Man går upp på scenen och drar lite i stativet eller mikrofonsladden, men istället för att säga något om tjack eller ”soc” eller att man inte har förberett sig säger man bara: ”Har ni hört talas om Morrissey? Han är jättebra. Brideshead Revisited? Toppen. Steely Dan? Grymt band. Woody Allen? Nu snackar vi. 90 år. Nu kör vi 90 till”.

Det där skriver sig självt.
– Hur går det med kulturjournalistiken, om jag får fråga?

Emogonzon? Saga Cavallin lovade mig en intervju med Bar Italia för ”nya Bon”, men det var kanske tre månader sedan…
– Ledsen, kompis.

Och nu vill Aftonbladet att jag skriver om Musikhjälpen.
– Barn och cancer hör ihop.

Lite så.
– Den här positionen som vi koagulerat fast i har något ändå.

Du menar att det finns en forcerad skönhet i det hopplösa?
– Jag menar ingenting.


Det gick ju sådär med den senaste boken. Fyra plus i all ära. Skämtet är inte roligt längre.
– Ja, men var inte det helt enligt Guds plan? En kort roman till, sedan är jag fri.

Men jag då?
– Ja, det är problemet. Att symboliskt självmörda en del av sin persona känns lite plagiat. Lite Nedstörtad ängel.

Vilket inte är ett problem i sig.
– Smurf.

Du plagierade din dotter nyligen?
– Varning för Clownen Jackson! menar du? Den skrev vi faktiskt tillsammans.

Det är helt okej. Du behöver inte bli så defensiv. Andas.
– När hon förstår att det blev en acid-singel på Civil Radio featuring Martin Vogel så kommer hon vara den första att jubla. Då kommer hon vara dykungens dotter. På roliga timmen och i alla andra timmar.

Civil Radio… skogen dit träden kommer för att falla. Din dotter förstår nog mer än du tror.
– Fråga om musiken.

Du släpper en låt snart?
– Jag skrev en mördarballad, Kathy Acker-inspirerad. Om att dö av styrketräning, det vill säga: tappa bort sig själv, i sig själv. Som Nirvana. Istället för gooning ska man liksom drunkna i sin navel, för att kunna börja från en blank ruta.

Låter som en hit.
– Ja, Parker Lewis ska bara fixa nyckelharpa. Det är svårare än man tror att få tag på en vettig nyckelharpist i den här staden. Det är som Searching for Sugar Man, fast på riktigt. Vi vågar liksom inte fråga Big Jinder.

Cyklopernas Land rullar på?
– Ja, och det borde läggas ner.

Knausgårds formgivare Greger ska publicera en dikt du skrivit på Riche Fenix skyltfönster? Hör du själv hur parodiskt det låter?
– Nej. Poesi är saliv och jag vet hur man dreglar.





Berätta mer om monologen, vad handlar den om egentligen? Den du skriver till han Jack.
– Jacques? Jag sa ju det. Jag ska rädda hans karriär. Han ska spela mig. Och det kommer bli mörkt, mycket mörkt. Den handlar om bortträngda minnen och bananskal.

Det är självmordet som spökar.
– En svensk klassiker, som Adam Pålssons Hamlet skulle säga.

Anar jag en bitterhet över att din och Ali Alonzos Hamlet inte direkt flög, om man jämför med Dramatens senaste succé-Hamlet?
– Ja och nej. Det är svårt att posera med automatvapen i radio.

Du är mycket babbligare när du pratar med Björn af Kleen? Nu får man liksom dra ur dig orden…
– Ryktet om min babblighet är kraftigt överdrivet, jag var abnormt upprymd. Och DN Kultur bjöd på lunch, på Gondolen. Lite bättre miljö än den här Paul Auster-parafrasen. Väntrum. Skyskrapa. Hundrastgård. Heltäckningsmatta.

Pärla, barbie, klistermärke.
– Ansvaret, ansvaret, ansvaret, ansvaret.

Du kommer aldrig att förlåta hur den så kallade ”ironidebatten” behandlade dig?
– Nej. Den förstörde mitt liv.

Sverigedemokraternas nättidning skrev att du är ett symptom för svensk litteraturs sjuklighet.
– Är det en kuggfråga? Heter den ”Samtiden”?

Samtidigt hyser jag en känsla, du kan kalla mig paranoid, men det känns som att den finkulturella poesivärlden tycker att du är en hemsk och ytlig sellout.
– Fortfarande ingen fråga? Jag befinner mig i ett hav av komplimanger.

Har du något skvaller på Dr. John Cooper Clarke?
– Han äter inte mat. Han dricker bara GT. Och han gillar att läsa tidningen Mojo. Och i hans hatt bor det en mycket liten rockjournalist som heter Candy.

Hur fick ni ge ut Bunny Rogers nya bok på Cycle Press?
– Det kan jag verkligen inte avslöja, men om du träffar Bernur kan du ju hälsa att den är på engelska av en anledning som stavas ”original world wide release from early internet poetry’s greatest now living cult figure”.

Finns det något du kan svara på?
– Du kan få lite mer från mitt sommarprat.

Kör svagt.
– ”Vi hamnar på en efterfest där det finns en stege i vardagsrummet. Det är det coolaste jag sett i hela mitt liv. Den här stegen. En stege i ett vardagsrum!”

Du hade fan ett litet fickminne till mig?
– Ja, just det. Här. Du borde göra en dokumentär om dig.

Vad ska du göra efter det här?
– Det finns några scouter som har en bra julmarknad i Västertorp. De brukar alltid sälja The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides.

Du har slutat samla på Clownen Jac?
– Man slutar aldrig samla på Clownen Jac.

Vill du rekommendera en bok?
– Nej, men ett fragment. Ett skitgammalt fragment. Av Sapfo. Det går typ ”stå som en vän mittemot mig och sträck ut skönheten i dina ögon”. Recitera det för en man i din närhet, så slutar han läsa skönlitteratur och börjar med hårda droger. Vad ska du göra efter det här?

Mina ögon är här uppe. Jag ska skumma Robert Walser och ta en promenad i snön.
– Tuktans ljuva år.

Varför börjar du inte bara med litteraturkritik?
– Jag har hört att det är där framtiden finns. Framtiden och de stora pengarna. Och det rimmar illa.

Fick du något svar förresten? Du gjorde ultraljud på hjärtat häromveckan.
– Missbildat.



Läs även: Frasse Levinssons årssammanfattning 2025 och De är nominerade till Stockholmspriset