Hanna Lublin Niklasson: I år blir det ingen raketglögg

Hanna Lublin Niklasson inser att hennes familj lurat henne varenda jul.

När jag vill lätta upp stämningen lite brukar jag säga att jag försökt ta livet av mig två gånger. Det är en sanning med modifikation, men oavsett hur man räknar har jag haft min beskärda del av jobbiga nätter, röda dagar och kriser. Värst var det för runt sju år sedan, men än idag kan jag höra ekon från den tiden, än idag gör depressionen sig påmind i mitt vardagliga liv. Inte bara i form av små blekrosa depotkapslar som jag fortfarande sväljer ner med morgonkaffet, utan också genom blekrosa ärr som aldrig kommer försvinna helt och en lastgammal katt jag adopterade för att muntra upp mig själv. Men aldrig visar sig konsekvenserna av min gamla depression så tydligt som runt jul; resterna av den mörka tiden kommer med mörkret och kulminerar den tjugofjärde.

Fler än en gång har jag blivit beskylld för att ha en riktig Fanny och Alexander-jul. Och kombinationen av en väldigt stor familj och ett julfirande som tar plats i ett idylliskt hus i norra Uppland bjuder kanske in till jämförelsen. Småbarnen springer runt i klänning och flätor, granen tindrar ikapp med deras ögon. Mormor löser korsord i köket och medbjudna respektive försöker hitta sin roll i spektaklet, varsamt balanserande för att inte hjälpa till för lite men inte heller ta för mycket utrymme. Alla har sin plats och sin funktion, minutiöst uttänkt och nödvändig för att det väloljade maskineriet inte ska haverera. Helheten blir större än summan av sina delar. Nike gör skagenröra, Gustav ansvarar för middagen, Stefan ordnar ost och chark. Alla lika viktiga för att det ska gå ihop, för att det ska bli en jul i år igen. Eller, nästan alla i alla fall.

De senaste åren har en smygande känsla växt sig starkare inom mig. Känslan av att de uppgifter jag tilldelats inte är riktigt lika bärande i bygget som de andra. Att det skulle bli jul även om jag inte levererade allt jag brukar. I efterhand kan jag förstå att jag borde sett tecknen tidigare. Visst, det brukar bli vegosill över även efter att julbord nummer två och tre avhandlats i mellandagarna, och visst, det är ingen som håller svampomeletten som favoriten på julbordet. Min hemgjorda glögg har kanske glömts bort några år, men det har ju varit av misstag. Oturliga omständigheter som jag först i efterhand börjat se i sitt rätta ljus. Plågsamt tydligt blev det förra julen när min glögg grönljusades samma kväll som min brors omåttligt populära juldrink. Efter en kortare förvirring och en oroväckande snabb eskalering av samtalstonen tog min storasyster tag i situationen och sa det alla tänkt i åratal men ingen vågat säga; snälla, det är ingen som vill dricka den där jävla glöggen.

Plötsligt blev sakernas tillstånd väldigt tydligt för mig. Arbetsuppgifterna delades ut första gången vi firade jul i huset, för ungefär sju-åtta år sedan. Jag kom med mina egna förslag och självklart var det ingen som sade emot. Självklart var det ingen som lade något viktigt på mig. Insikten kommer som en långsam flodvåg av röd skam. Alla saker jag ordnat till julbordet genom åren, driftig och påhittig. Asiatisk brysselkål! En tredje sorts vegosill! Det är klart att ingen hindrade mig, de var bara glada över att jag inte tagit livet av mig ännu. När jag kommer att tänka på året jag gjorde boba tea utan att någon protesterade chockas jag över att jag inte förstått tidigare. Större delen av mitt vuxenliv har varit en Fas 3-tillvaro utan att jag märkt av det.

Varje julbak och inlagd auberginebit har varit säsongsbetonad arbetsträning. Do you think a depressed person could make this? Nej säkert inte, och vad duktig du är Hanna! Tack så mycket, hela mitt liv är en lögn. Jag säger inte att någon gjort fel. Det är klart att jag inte fick ansvara för något viktigt. Skulle man ge mig ansvar för julskinkan? Hur skulle det se ut när jag knappt kunde dricka ett glas vin utan att skära mig i armarna. Insikten gör mig inte ledsen, jag önskar bara att någon hade sagt något tidigare. Att jag hade kunnat få vara med att bidra på riktigt nu när jag är frisk i huvudet. Kanske hade mamma bara kunnat ta mig åt sidan någon gång och sagt ”Hanna, vad tror du om att du gör något annat den här julen? Tjejerna behöver hjälp med kakbordet, kanske vill du stå för knäcken?” Ingen hade behövt skämmas, ingen hade behövt förstå att jag genomskådat skådespeleriet.

Julen närmar sig med stormsteg. Alla har sina uppgifter och ansvar, lika viktiga för slutresultatet, och den här julen får familjen äntligen som den vill. I år blir det ingen raketglögg. För första gången på tio år finns inget vegetariskt alternativ till sillen. Nu ska jag göra något folk tycker om på riktigt. Jag lutar åt tiramisú och revbensspjäll, och om det blir rester över lovar jag att jag tar livet av mig.