Mer feelbad än skrattfest när det politiska klimatet börjar färga av sig på vita duken. Nervpirrande socialrealism, flyktingpolitiska käftsmällar och systerskap i mer eller mindre magiska former – här är årets bästa svenska filmer.
Listan är framröstad av Daniel Hånberg Alonso, Fredrik Asplund, Isabelle Espinoza, Sebastian Lindvall, Edith Olsson, Victor Schultz, Greta Thurfjell, Calle Wahlström och Maja Waltré.
1. Tjuvheder
Stockholm växer. Miljöanpassade och arkitektritade lägenheter i Norra Djurgårdsstaden och Hagastaden, tältläger och campingar i Högdalen, Haninge och Årsta. Den delade staden är ett faktum. Och de som inte passar in hamnar i kranskommunerna och utmed stadsgränsen, på döda undanskuffade ytor där hemmet är en husvagn, ett skjul eller tält. I din omgivnings ögon är du en tiggare, pundare, EU-migrant, socfall, asylsökande eller bara kriminell.
Peter Grönlunds långfilmsdebut berättar framförallt om pundarna och socfallen; småfifflarna och bänkalkisarna som gett upp, heroinisterna i ett land där det är extra livsfarligt att vara heroinist. Och resten. Upplägget känns kanske igen, men har aldrig skildrats med sådan total realism och krasshet. Tjuvheder lyckades med konststycket att ge oss årets mest tänkvärda, sanningsenliga, och samtidigt också mest spännande, nerviga 120 minuter. Allt på samma gång.
2. She's Wild Again Tonight
Stimulerande, konstnärligt och nyskapande. Handlar om det allra viktigaste: kärlek. Och politik. Och makt och kön. Strindbergs pjäs ligger som ett raster under filmen som ständigt överraskar genom att vrida på originalkällan. Den är en oavbrutet intressant och genomförd take på Fröken Julie och en fullödig kommentar till, och analys av, dagens unga manliga elit som har makten, missbrukar den och kallar sig medvetna.
Det är sorgligt, träffande och sant. Därför så väldigt roligt att se. Och hoppingivande för svensk film, att det finns så smarta filmare. Inte missa den här! Den gick upp på bio, men försvann alldeles för fort. Om inte annat blir den en favorit att gå tillbaka till och ett verk att referera till under regissörens och manusförfattarnas fortsatta karriärer.
3. Det vita folket
”Jag tänker att folk generellt gillar blonda människor bättre.”
Så motiverade filmskaparen Lisa Aschan valet av Vera Vitali som huvudperson i Det vita folket, och upprörde många på köpet. Det var meningen. Filmen utspelar sig på ett flyktingförvar där, som i en seinfeldsk bizarro world, vita svensktalande utvisas från Sverige i samma utsträckning som andra. För identifikation hos en vit filmpublik som behöver öppna sina ögon? Utan att landa i plakatpolitik eller tumma på ”konsten” – för ta inte miste, detta är en lika stark rent filmisk upplevelse som det i någon mån är en politisk – målas en enkel bild upp av en kvinna som inte vill lämna sitt nya land för att återvända till skräcken i sitt gamla, och man sitter under eftertexterna med en lika enkel tanke. Såhär ska det inte gå till.
4. Min lilla syster
Kombinationen svårtacklat ämne, träffsäker systerskapsskildring, magiska skådespelarinsatser samt kontrasterna mellan små euforiska ögonblick, barnablickens oskuld och vardagsgrå tonårsstress får Sanna Lenkens långfilmsdebut att träffa rakt i hjärtat.
I ett castingmässigt snilledrag ställs de unga talangerna Rebecka Josephson och Amy Diamond intill varandra, den ena i rollen som lillasystern, den andra som den konståkande storasystern som fastnat i ett slags prestationspiruett och i hemlighet lider av ätstörningar. Dessa skildras ibland subtilt, andra gånger explosivt – alltid trovärdigt. Men det är också en film som träffsäkert fångar föräldrarnas perspektiv, den oerhörda frustrationen i att försöka ta hand om någon man älskar medan den tynar bort.
5. Efterskalv
Våldet bryter ut i en liten svensk landsbygdsort när John släpps fri. Som publik hålls man länge på sträckbänken och försöker pussla ihop huvudpersonens förflutna utifrån omgivningens reaktioner – ilskan, rädslan, oron men även fascinationen – i tagningar som tillåts ta tid när de synliggör ett slags flockbeteende.
Med en fåordig, kyligt stirrig och fullkomligt suverän skådisdebut av popidolen Ulrik Munther infinner sig aldrig den mellomysiga stämningen. Tvärtom är John en huvudperson man inte gärna skulle släppa in i vardagsrummet, samtidigt som man desperat letar försonande drag, en förklaring eller åtminstone ett löfte om att det i framtiden kan bli bra. I just det här fallet lär det aldrig bli så. En sanning så mörk att de flesta filmare hellre skulle mörka den.
6. Flocken
Jennifer (Fatime Azemi) blir våldtagen av en kille i skolan. Eller blir hon det? Publiken lämnas liksom byinvånarna i ovisshet, även om publiken kanske i mindre blindo kan ana sig till slutsatsen. Flocken harvar sig fram mellan överdrivet excentrisk sektgemenskamp och att vara relevant och trovärdig där det behövs. I slutändan gör Flocken svinont precis hela tiden. Framförallt lär unga uppskatta den här filmen.
7. Taikon
Lawen Mothadis och Gellert Tamas dokumentär om den romska människorättskämpen och författaren Katarina Taikon utmärkte sig aldrig berättartekniskt. Filmens hela recept minner inte minst om Maud Nycanders och Kristina Lindströms hyllade Palme. Här liksom där framträder en människa genom gediget grävande i arkiv och nya intervjuer. Men Taikons trumf ligger i människan som framträder. Intagande och beständig i sin kamp för Sveriges romer vilar Katarina Taikons ande över en skrämmande aktuell dokumentär.
8. Cirkeln
Med Cirkeln fick vi något som svensk film hittills varit sorgligt fattig på: högkvalitativ svensk fantasy. Att den dessutom handlar om, och visar respekt för, tonårstjejer? Det är som magi. Till att börja med är historien stark i sig: sju gymnasieungdomar upptäcker att starka krafter inom dem för dem samman, trots skriande tydliga olikheter. Ja, och så ska de rädda världen. Lägg till något så ovanligt som trovärdiga relationer mellan unga tjejer, en närmast socialrealistisk detaljrikedom, och ljuvligt tonårsskådespeleri, och det blir uppenbart: Sveriges ungdomar förtjänar mer av det här.
9. Förvaret
Där Lisa Aschans Det vita folket haltade något i sitt försök att kommentera flyktingkrisens effekter och omöjliga separation från mänskliga tragedier lyckades dokumentären Förvaret placera sig mitt i dess mest talande håligheter. Med enkelhet och en närvaro som baseras på två människor situation hinner man med att säga allt på en timme. Det handlar om Sami som är ung och orkar. Som behåller värdighet och integritet och fortsätter se klart. Och om Aina som är gammal och trött, som efter två krig bryter samman framför kameran och slutar vara människa i förvaret i Flen.
10. My Life My Lesson
Det är möjligt att inte många ser Åsa Ekmans dokumentär om Felicia. Många borde nog göra det. En studie i empati och värme, men aldrig sentimental, som är så viktig när världen blir hårdare och kallare. Det är hjärtskärande och frustrerande, men om du låter den kan titeln inte bara handla om Felicias tatuering – utan hennes möjlighet att lära dig att se människan i det stora och lilla. Vi försöker ju faktiskt alla bara ta en dag i taget, vi hoppas att imorgon blir bättre. My Life My Lesson är en nödvändig knäpp på näsan. En påminnelse om att inte stänga hjärtat.
Här är årets bästa utländska filmer.
