Felicia filmar sig själv med mobilen i hallspegeln. Hon berättar att hon inte gått till skolan. Ögonbrynen blev fel, hon försökte faktiskt jättelänge, men sedan grät hon bara och ville inte gå till skolan rödgråten. Hon berättar vad hon har på sig, en mysig kofta från Gina och sina nya Uggs, och säger sedan hejdå till sin spegelbild.
Det vore lättare att inte ta det på allvar. Det vore kanske skönare om de kedjerökande tonårstjejerna, med något oförklarligt hårt i käkarna, inte bar världen på sina axlar och vittnade om vuxensvärldens upprepade svek. Men efter att ha sett My life my lesson kan man inte låtsas att känslorna bara handlar om ögonbryn eller hår. Det där är bara det lilla som går att kontrollera i ett liv som kantas av maktlöshet.
Det är en otroligt nära och respektfull kamera som under två år följer Felicia, hennes mamma, syskon och bästa vännen Cherifa. Efter ett tag glömmer man bort den och upplever att man själv sitter med på balkongen, i köket, på bussen – överallt där Felicia måste vara vuxnare än sin ålder och balansera sina känslor mot omvärldens viljor och villkor. Hennes styvfar ringer och hotar hennes mamma tills familjen måste hitta skyddat boende. Hulkande omfamnar Felicia honom i tingsrätten. Hela tiden sitter vi för nära och kan inte värja oss. Det finns inget sentimentalt eller ursäktande i Åsa Ekmans film. Sällan känner man sig som publik så nära en sanning och äkthet som här.
Filmen är en del av ett större projekt för att synliggöra barn som växer upp med våld, och det är svårt att föreställa sig en mer potent ögonöppnare. Om du tillåter den så kan den faktiskt ändra hur du ser på dina medmänniskor. Större än så blir det knappast.
