Min lilla syster är närmast en nidbild av hur det är att ha ätstörningar. Man bryter ihop över att det lilla man planerat att äta är borta, njuter av att mata andra, äter ur soporna när alla har gått och lagt sig. Samtidigt är det precis så ätstörningar är: klyschiga. De påverkar alla lika.
Sanna Lenkens långfilmsdebut låter oss följa tolvåriga Stella (spelad av lysande Rebecka Josephson), som hamnat i skuggan av sin duktiga, konståkande storasyster Katja (Amy Deasismont, även känd som Amy Diamond). Stella är kär i Katjas vuxna tränare, skriver långa vindlande dikter på engelska till honom: ”In the sea of love I swim to you”, ”I kiss your lips, I move my hips”. Och medan föräldrarna vägrar se noterar hon varje måltid Katja inte äter.
Symboliska är de halvstängda dörrar och tunna väggar genom vilka Stella skymtar vuxenvärlden. Där får hon bara nästan vara med. Istället kysser hon tomater och fnissar åt sin bästis när hon ritar kukar över hela läxan. Men i takt med att storasysterns för omvärlden dolda matproblem blir värre förändras också Stella – tills hon inte orkar hålla hemligheten inom sig längre.
Min lilla syster presenterar inga enkla lösningar. Man blir inte frisk för att man lyckas äta en macka. Den vuxna man är kär i gillar en inte ens särskilt mycket (”så han var väl inte pedofil”). Ens föräldrar är inte så okomplicerat goda som man tror när man är liten. Mycket av filmens tjusning ligger i att känslorna är riktiga, nästan känns ospelade.
Och i slutändan är det oklart vem filmens titel egentligen syftar på: Katja eller Stella. På sätt och vis är de lika små.
Läs även: Sanna Lenken vill motverka stereotyper.
