I våras påpekade filmkritikern Mårten Blomkvist i DN Kultur att ”de intellektuella är en bristvara i dagens film”. Och nog har han en poäng i att det idag bjuds på få filmer lika pratglada som exempelvis Louis Malles Min middag med André, även om just den kanske får räknas till extremfallen.
Fia-Stina Sandlunds She’s Wild Again Tonight fyller måhända inte det gapet, dels eftersom det är en tidstypisk uppgörelse med de manligt präglade genikulter som ofta gjorde sig påminda hos sjuttio- och åttiotalsfilmens intellektuella ”hjältar” och i deras ändlösa samtal. Men det får tillstås att det pratas en hel del om konst, kultur, klass och genus, både yvigt och innerligt.
Istället för middag bjuds vi in till repetition av en feministisk omarbetning av August Strindbergs sorgespel Fröken Julie. Fast så mycket repetition blir det just inte då pjäsens regissör lyser med sin frånvaro. Istället är skådespelerskan Shima Niavarani, ex-rockaren Gustaf Norén och Jon Coombs utlämnade åt varandra i en vitmålad ateljé – belägen i Brooklyn såklart! – där miljön och deras respektive sociala och kulturella bakgrunder tycks determinera händelseförloppet. Med andra ord ett upplägg inte helt olikt den naturalistiska vision Strindberg föreskrev i förordet till Fröken Julie, och som Niavarani tidigt får förklara för Norén liksom biopublik.
Niavarani och Norén gör upphöjda (får jag förmoda) tolkningar av sig själva som bitvis sammansmälter med Strindbergs karaktärer. Deras respektive persona och utstrålning utgör också stor del av filmens behållning. Niavarani får vara energisk, livsbejakande och oberäknelig medan Norén inträder rollen av ett slags ”halvman”, ett samtida motstycke till den ”halvkvinna” Strindberg ville beskriva Julie som. Norén blir till feminist i uppror mot sig själv men också full av självömkan. Men innan eftertexterna rullar har rollerna vänts ut och in, och i någon slags naturalistisk anda väcks frågan huruvida ränderna kan gå ur zebran.
She’s Wild Again Tonight framstår som både symptom och kritik av en samtid där ytlig analys sprids som löpeldar genom sociala mediers like-knappar, där humanistisk diskurs ibland blir till yta och performativ självhävd. Filmens estetik, med fri kamera och svävande klippning, ter sig därför som ytlig av en god anledning.
Denna goda ansats till trots blir det paradoxalt nog väl poserande, och mellan yta och diskurs saknar den metabetonade identitetsleken ibland ett mått av filmisk behållning. Men trots att She’s Wild Again Tonight faller lite på eget grepp är det en välkommen och sevärd ansats att låta film vara intellektuell.
