I sin andra långfilm Det vita folket gör Lisa Aschan lågmäld science fiction av samtiden. Själva upplägget är väl förankrat i verkligheten: människor som saknar rätt att vistas här ska deporteras till någon annanstans. I väntan på att ”verkställas” hålls de i förvar på en anläggning som ingen får lämna.
Att det ändå kan kallas science fiction beror på att gränserna mellan karaktärernas maktposition och etnicitet delvis har suddats ut. I Aschans förvar ska Alex (Vera Vitali), en blond svensktalande kvinna utan brytning, skickas ut ur landet. Vi vet inte vad hon gjort eller hur hennes bakgrund ser ut. Uppenbart är i alla fall att hon enligt myndigheterna hör hemma på en annan plats än filmens Sverige.
Samtidigt skvallrar anläggningens bingounderhållning om att traditionellt icke-svenska namn nu är norm. G som i Gorky, N som i Navid och så vidare. Även i den oroliga vaktstyrkan (ledd av Pernilla Augusts obehagliga chef) skiftar etniciteten.
Så vad vill Aschan säga med detta? Att det kunde varit du, jag – vem som helst. Att människor som ställs inför en utsiktslös framtid i ett land de flytt ifrån är beredda att göra en hel del för att rädda sig själva och sin familj. Inklusive att själva ingå i samma maktstruktur, börja sparka neråt och agera fångvaktare.
Det handlar inte direkt om några revolutionerande insikter. Starkast är istället miljön. Nere i urberget slingrar sig gråmålade korridorer och bleka samlingsrum. Det är fuktigt och torrt på samma gång. Isolerat, sammanpressat och därför också särskilt skrämmande. Som en blandning av folkhemmets gamla nergrävda ledningscentraler och någon främlings iskalla bild av Sverige.
