Regnet forsar över åkern. Det är dystert, grått och gyttjigt – men inte ens den tyngsta skuren tycks kunna tvätta bort huvudpersonens forna synder.
Först kan det verka mer troligt att en modellscout skulle svänga förbi med traktor än att tonårssnyggingen John skulle klara av bondelivets bestyr. Detta beror dels på att huvudrollen görs av en jeansklädd popidol, men det ska visa sig gå betydligt snabbare att vänja sig vid Ulrik Munther än vad det senare ska ta att glömma hans bleka, svullna, sönderslagna ansikte.
Efterskalv är en film om våld, skuld och när kollektiv rädsla kväver förlåtelse. I första scenen hämtas John av sin pappa från den ungdomsanstalt där han avtjänat ett tvåårigt straff för att ha mördat sin ex-flickvän. Hemma på glesbygden ställs han inför spöken från förr: den stojande lillebrorsan, ex-flickvännens mamma, de gamla skolkamraterna. Han fattar tycke för en nyinflyttad tjej, en kombination av två dramaturgiska perspektiv – hemvändaren och nykomlingen – som här bildar en vidrig klump i magen.
Historien är inte helt olik Boy A, det brittiska dramat där Andrew Garfield spelar en 24-årig man som ett halvt liv tidigare mördade ett annat barn. Men där hans karaktär avtjänat ett långt straff, misshandlats själsligt och visade uppenbar ånger och ständiga prov på att vara ofarlig, så är John ett betydligt osäkrare kort. Det var ju trots allt bara två år sedan han ströp ihjäl sin ex-flickvän. Rektorn och lärarna gör sitt bästa för att hjälpa till, men även fast resten av omgivningen, och då särskilt ungdomarna, visar på ett vidrigt, sekteristiskt beteende får vi mer än en gång anledning att instämma i deras oro. Den kyliga blicken, de våldsamma impulserna. Är han verkligen frisk? Släpptes han för tidigt?
Efterskalv rör sig såväl bokstavligt som bildligt genom dimmiga gråzoner. Många av scenerna, klanderfritt plåtade av polacken Lukasz Zal (Oscarsnominerad för fotot i Ida) och dessutom på 35mm, är rena må-dåligt-studier i mänskligt beteende. Här finns tagningar som gör fysiskt ont, särskilt stärka av skådespelarnas kroppsliga sätt att ge och ta smärta. Munther sticker ut med sin makalösa insats, detsamma gör Mats Blomgren i rollen som pappan vars skyddsmur rivs ner av samhällets offensiv.
Ibland blir jakten på katarsis för överladdad för skådespelarnas bästa, men när det väl saktar ner, när kameran i lugn och ro får registrera skriken, slagen och sparkarna, känner frustrationen inga gränser. Man vill rycka in, man vill säga ifrån – men vad skulle man ens säga?
Det finns ju inga enkla svar. Regissören och manusförfattaren Magnus von Horn omfamnar detta och lyckas skapa en dramathriller lika nervpirrande som den är stillsamt gripande. Trots tuff konkurrens kan detta vara årets starkaste svenska långfilmsdebut.
