Foto: Niklas Alexandersson.
Bortsett från den vasstandade Blackebergskräckisen brukar svensk genrefilm förpassas till små salonger eller falla i glömska på filmskaparens egen hårddisk.
Om man radar upp de minnesvärda försöken märks en passionerad, grabbig och effektbaserad lågbudgetrörelse. Än roligare därför att få se så pass påkostad, karaktärsdriven och tjejdominerad fantastik som Cirkeln, baserad på den första boken i den populära fantasytrilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.
Redan från start står det klart att detta är en ungdomsfilm som inte räds att klämma på de mest variga, besvärande och dramatiska blemmorna. Efter ett laddat samtal med den mystiska rektorn (en stark och återhållsam insats av Ruth Vega Fernandez) går den unge och lätt paranoida emopojken Elias (Gustav Lindh) mot sin död i ett skitigt toalettbås. Det osannolika självmordet sätter igång en mystisk händelsekedja som svetsar samman fem väldigt olika gymnasietjejer under en blodröd måne.
Det märks att Cirkeln är den första filmen i en planerad trilogi. Förvisso finns en imponerande lätthet i hur universumet etableras, den tråkiga småstaden Engelsfors som livas upp med unika smultronställen, skugglandskap och satanistiska kryphål. Men emellanåt blir förklaringen till hur magin vaknar så pass pliktskyldig att den snarare slumrar, tappar kraft och går i cirklar med obligatoriska glimtar in i tjejernas privatliv. Till skillnad från i andra övernaturliga ungdomsfilmer lyser filmen upp mest i de dialogtunga sammankomsterna, där det går att se den oerhörda karaktärskärlek som gjorde regissören Levan Akins första film Katinkas kalas så njutbar.
Även de mer subtila stämningsbyggena är förtrollande. Täta viskningar, förföriska dimmor och blanka blickar sätter fart på handsvetten, men när det väl exploderar kvävs bilderna av Benny Anderssons svulstiga musik som överröstar effekterna och påminner om att det hade behövts fyrtio miljoner dollar, snarare än kronor, för att matcha ambitionsnivån.
Filmens främsta element är den fina ensemblen, präglad av ett dynamiskt och hjärtskärande teamwork, som skakar liv i ett rollgalleri som med mindre driven personregi hade kunnat bli karikatyrer. Med enad kraft övertygas man om att ”ensam är stark” bara är skitsnack. En vacker omfamning i en historia där gymnasietidens hårda prövningar är den mörkaste kraften.
Läs också: Fem filmhäxor som spöar "Salem" om häxorna som nya trenden efter vampyrvågen och zombieepidemin.
