År 2012 publicerades Den dag jag blir fri, Lawen Mohtadis biografi om författaren och människorättskämpen Katarina Taikon. Det är en väldigt fin bok. Där andra ibland brer ut sig fattar sig Mohtadi föredömligt kort. Det är också en historia om det svenska folkhemmets skamfläckar. Hösten 2013 blev den än mer brännande i och med avslöjandet av Skånepolisens illegala romregister.
Om någon invändning ska göras mot Mohtadis bok skulle det vara att den kanske förhåller sig väl sakligt till människan Katarina Taikon. Mohtadi beskriver i ett stycke hennes röst som ”helt osentimental” och konstaterar att hon inte klarade av medömkan. Det respekteras i Den dag jag blir fri, som också legat till grund för Taikon, Mohtadis och Gellert Tamas dokumentär om Katarina Taikon. Precis som i boken är det främst människorättskämpen som porträtteras.
Till en början ses Taikon bäst som en fin bildsättning till Mohtadis bok, ett slags appendix bestående av väl valda arkivbilder av ett svunnet Sverige som ofta är magnetiska i sig själva – om än upprörande.
Uppväxten som rom i Sverige avhandlas med tvära kast. Vad som i boken är en linjär detaljering blir här fragmentarisk. Katarina föddes på sommarhalvåret 1932, vilket var lyckosamt. Hennes och systern Rosas mamma gick bort, pappa Johans nästa fru kom att slå barnen och Katarina blev bortgift som 13-åring. Mohtadi och Tamas tycks närmast snabbspola i materialet för att så kvickt som möjligt nå fram till Katarinas politiska liv, till skrivandet av första boken, Zigenerska, till clinchen med Ivar Lo-Johansson, till det svek mot Sveriges romer hon tillskrev Palmes regering, och till författandet av Katitzi-böckerna. Detaljer som kunnat generera medömkan sållas ofta bort till förmån för hennes egen oerhörda medkänsla och vad hon själv beskrev som en lång kamp. Det är med den kampen som Taikon tar form och får flyt.
Mohtadi och Tamas skjuter inte in sina egna röster. Det är Katarinas nära som får berätta, ibland från arkiven, ibland i nya intervjuer. Här utmärker sig de med systern Rosa liksom de med barnen Angelica och Michael. Barnens ibland affekterade röster, som i boken mest är en bisats, komplicerar bilden av Katarina. De bidrar också med en behövlig smula sentimentalitet.
Berättartekniskt är Taikon inte någon anmärkningsvärd dokumentär. Till en början är den som sagt närmast förströdd, men de många vittnesmålen och de många arkivbilderna på Katarina Taikon själv levandegör en anmärkningsvärd människa, något som bokens saklighet ibland la krokben för. Personen som framträder är strålande, och hennes engagemang ter sig lika oumbärligt nu som då.
