Den periodvisa tjacklangaren Minna (Malin Levanon) lever i ständig stress. Vräkt från sin lägenhet, skuldsatt och efterlyst av polis lurar hon i desperation en annan langare på 9000 kronor. Hon vet att pengarna kommer att saknas. Hon vet också av vem, och att det inte är någon hon vill stå i skuld till. Men det kan inte hjälpas.
På ett natthärbärge träffar hon Katja (Lo Kauppi). Katja är alkoholist och har förlorat vårdnaden om sin son. Hon ska flytta till ett husvagnsläger i Haninge. När Minna säger att hon har pengar får hon följa med.
Biopubliken får i sin tur följa med till Stockholms marginaler. En periferi i det öppna – på plattan, Medborgarplatsen, längsmed t-banans linjer – som de flesta av oss passerar var dag men kanske helst blundar för. Det tycks vara lite av regissören Peter Grönlunds mission att synlig- och mänskliggöra människorna som befolkar denna periferi. Att långfilmsdebuten Tjuvheder redan på förhand jämfördes med Ett anständigt liv, den omhuldade andra delen i Stefan Jarls Modstrilogi, var därför föga förvånande.
Men att fokusera på huruvida Grönlund förvaltar något eventuellt arv från Jarls semidokumentära värld vore att göra Tjuvheder en otjänst. Visst kan båda filmerna betraktas som utmärkta närstudier av svensk socialmisär, allra helst som bägge skildrar hur svårt det är att ta sig ur spiraler av drogmissbruk, våld och hemlöshet även i Sverige. Men vore det inte för den gemensamma geografiska nämnaren hade stilistiska jämförelser med andra må-dåligt-gurus som Andrea Arnold eller bröderna Dardenne legat lika nära till hands.
Utöver Levanon och Kauppi (som båda är suveräna) är många av skådespelarna amatörer med egna erfarenheter av de liv som skildras. Till dessa hör Jan Mattson som spelar Christer Korsbäck vars pengar Minna lurat till sig. Med sargat anlete och stirrig blick spottar han ur sig hotelser med obönhörlig frenesi. Det är befriande att slippa se ett bekant ansikte från svensk films gräddhylla göra ännu en karikatyrartad antagonist. När Christer i en scen sticker ner en narkoman på Götgatan, precis intill Björns Trädgård, känns det inte alls som att filmen ligger långt ifrån verkligheten. Inte heller när han efteråt torkar av den blodiga eggen i godispapper. Det är en försvinnande liten detalj, men långt ifrån den enda som kröner en autentisk iscensättning.
Det finns dock en risk att man stirrat sig blind på alla dessa detaljer, för även om Tjuvheder hör till de mest tonsäkra och nerviga svenska filmerna på länge stapplar den ibland lite lätt rent dramaturgiskt. Men det är väldigt lätt att ha överseende med när allt annat sitter där det ska.
