Coverskiva är så gott som undantagslöst synonymt med en artist som behöver lite extra tid på sig att få ihop sin "riktiga" skiva, men är orolig att folk ska hinna glömma honom under tiden. Två år efter sin senaste studioskiva vill Paul Weller förstås inte hävda den orsaken, han förklarar den hellre som ett tillfälle att ge sig på låtar han kan tolka på sitt eget sätt.
Det har visserligen Paul Weller gjort i rätt stor utsträckning förut, från Jams tidiga singelbaksidor där The Who och Motown slogs om utrymmet, sen med mer eller mindre udda soullåtar. I Style Council fortsatte han på samma sätt, och solo har han spelat allt från Dr John till Traffic. På förra årets box med singelbaksidor räckte antalet covers till en helt egen cd, och till på köpet satte Paul Weller ihop sin egen [I]Under the Influence[/I]-samling. Så, tack du, det känns som vi har koll på dina influenser.
Därmed inte sagt att coverskivor är a priori kassa, det finns exempel på artister som lyckas skapa en egen helhet av sitt valda material. Det är ingen långsökt gissning att tro att Paul Weller satt standarden utifrån till exempel Isley Brothers T-Neck-mästerverk [I]Givin' It Back[/I], särskilt när hans [I]All Along the Watchtower[/I] har ett arrangemang som hade varit gjutet där. Men så långt når han inte, trots att ansatsen är tapper.
Hade han koncentrerat sig på att sy ihop en britsoulskiva med enbart material som Nolan Porters [I]If I Could Only Be Sure[/I] och Aaron Nevilles [I]Hercules[/I] (som hunnit få en tvärsäker groove efter att ha funnits på Paul Wellers liverepertoar i evigheter) hade det kunnat bli lysande. Lägg därtill [I]The Bottle[/I], Gil Scott-Herons mycket personliga uppgörelse med sin alkoholism, som blir en snabb och stökig soullåt där Paul Weller inte ens räds att låta en tvärflöjt soloflumma runt som den har lust.
Ännu bättre blir det när han slickar sin soul, och framgångsrikt klär Bacharach/Davids [I]Close to You[/I] i Isaac Hayes guldkejor, eller förvandlar Sister Sledges uttjatade discodänga [I]Thinking of You[/I] till känslig soul, lika fjäderlätt som en gång i tiden Jams tolkning av Chi-Lites [I]Stoned Out of My Mind[/I].
Men. Det håller inte riktigt, och framför allt håller det inte ihop. En del soullåtar går på tomgång med standardblås och trötta gitarrsolon, några gospelkörer känns påtagligt stiffa. När Paul Weller tar sig an Neil Young, Gordon Lightfoot eller traditionella [I]Black Is the Colour[/I] blir det mysiga akustiska visor vid lägerelden av alltihop, utan sväng och utan självsäkerhet. Paul Weller må vara Jack av många yrken, men vissångare är han inte.
Skivbolag:
Artist:
