Paul Weller

Paul Weller - On Sunset

Det hade kunnat barka därhän. Ju äldre den en gång så så distinkta popeleganten blivit, desto mer har han velat visa mer eklektiska, experimenterade och alltför ofta kosmiska sidor av sig själv. Medan flummeriet har tagit allt större plats i hans musik har den blivit allt mindre angelägen. 

Och just så börjar det, med en låt som är ett sentimentalt samtal med - observera ”med”, inte ”om” - en discokula, och varningslamporna blinkar intensivt när låten halvvägs övergår från låt till friformigt ljudcollage. 

Paul Weller

Det mest fantastiska med att Paul Weller släpper en ny skiva är att han, på konvolutet, bär en dubbelknäppt kavaj. Jag älskar dubbelknäppta kavajer. Och hade jag haft Paul att diskutera herrmode med hade jag antagligen varit en lyckligare människa. Jag vill, nu när jag tänker på det, hellre recensera Pauls garderob, disk

Paul Weller

Coverskiva är så gott som undantagslöst synonymt med en artist som behöver lite extra tid på sig att få ihop sin "riktiga" skiva, men är orolig att folk ska hinna glömma honom under tiden. Två år efter sin senaste studioskiva vill Paul Weller förstås inte hävda den orsaken, han förklarar den hellre som ett tillfälle att ge sig på låtar han kan tolka på sitt eget sätt. Det har visserligen Paul W

Paul Weller

Nu har Paul Weller varit soloartist lika länge som han var ledare för The Jam och Style Council tillsammans. Hans engelska förebilder har med tiden ändrats från Steve Marriott till Steve Winwood till Eric Clapton, och i takt med det har musiken blivit allt sömnigare. Men här tar han sig delvis ur det träsk han sjunkit a

Heliocentric

Precis när man var beredd att sortera in den alltmer gitarrmissbrukande Paul Weller i Rory Gallagher-facket och skriva "Jävla yxmördare" över hela den här förhands-CDn, så slår modsfarfar plötsligt till med sitt bästa album sedan andra världskriget. Eller åtminstone hans bästa sedan jazztobakmästerverket [I]Wild Wood[/I