Ida-Lova: ”Vila får jag fan göra i graven”

Sommar-plågoanden Ida-Lova Lind berättar om domedagstankarna, att inte kunna bli kär och baksidorna med att vara nepo-baby.

Det är lätt att tro att alla de band och artister som plötsligt dyker upp på topplistorna skulle vara en ”over night sensation”. Allt som oftast är det dock flera år av en slitsam tillvaro långt bort från strålkastarna, med spelningar på öldränkta hak och betalning i form av gårdagens pastasallad, 400 halvskrivna låtar som förpassats till den mentala tippen och ett begynnande bråck av att bära åtskilliga förstärkare upp för spiraltrappor. Vem tänker till exempel på att Sabrina Carpenter hade hela fem album bakom sig innan det riktiga genombrottet, eller att Radiohead tog sina första stapplande steg in i en replokal redan i mitten av 80-talet?  

Det är dock inte alla som gör scendebut i rikssänd tv vid 13 års ålder. Ida-Lova Lind har varit i rampljuset sedan hennes cover av Utan dina andetag på Svenska hjältar-galan fick halva Sverige att börja gråta, och kan även lägga till Melodifestivalen på cv:t. Men det är först i år som de sista pusselbitarna verkar ha fallit på plats. Singeln Svagare än jag är en bubblare för att bli årets sommarplåga och samlar ihop en miljon streams på bara en helg. I sommar ska hon även leda Skansen-besökare i det allra svenskaste vi har – allsången. Men än har hon inte haft tid att landa i känslan.
– Det är konstigt, det går inte att greppa riktigt. Jag har vetat att jag vill göra det här sedan jag var tre år gammal, och nu ska jag få åka ut på sommarturné och så lyssnar folk på något jag har skapat. Det är ju helt absurt.

Jag kollade idag, och Svagare än jag har just nu över 11,7 miljoner streams på Spotify.
– Jag vet, det är så jävla konstigt! Vem fan är det som har lyssnat på min låt liksom? Men jag är tacksam för dem.  

När jag suttit och läst på om dig så har jag märkt att det hela tiden poppar upp nya grejer, spelningar och intervjuer. Typ dagligen.
– Ja, det är mycket som händer samtidigt och mycket att hålla reda på. Man kan liksom vara galet glad över en grej, och så dyker nästa grej upp helt plötsligt. Men det är ju verkligen lyxigt.  

Har folk börjat stanna dig på stan än?
– Nej, det skulle jag inte säga, utan det dröjer nog lite. Jag är ju jätteglad för att låten har gått bra, men det är ju låten och inte mig folk känner till. Det är mest när jag suttit och pratat med folk i olika sammanhang och så kommer det fram att jag har gjort låten, som det kan bli en reaktion.  

De senaste åren har Ida-Lova släppt en rad låtar och mejslat ut ett personligare sound, men det var tillsammans med producenterna Joakim Buddee och Ivan Kinell som hon hittade tillbaka till rötterna – med sin gitarr och sång i fokus. Flera singelsläpp väntar, och nästa vår kommer hennes debutalbum.
– Jag kände direkt att de fattade hur jag ville att det skulle låta. Jag skriver, sjunger och spelar på alltihop, men jag producerar inte musik – och då har det tidigare blivit ett sound som jag inte riktigt har känt mig hemma i. Men det har varit skitkul, och nu har jag det här teamet med mig i allt jag gör.  

Jag lyssnade på lite av dina tidigare alster och de har verkligen ett mer ”kommersiellt” sound. Lite ironiskt kanske, eftersom det var det som du släppt nu som slog?
– Verkligen. Jag älskar ju den typen av svensk pop, men jag gillar ju också när det är stökigt eller skitigt. Att det finns någonting som gör att det känns lite extra och att det inte bara är de här samplade ljuden och pop-syntharna. Det bästa jag vet är livemusik, och jag vill att man ska få samma känsla av låtarna som när man hör dem live.  

Har du hunnit tänka på vad du upplever för för- och nackdelar med att vara artist nu?
– Alltså, fördelen är ju att jag får hålla på med det här jag gör såklart. Jag har blivit mer trygg i vad jag vill göra – hur musiken ska låta och hur omslagen ska se ut och så. Jag har ett större självförtroende kring musiken. Om någon inte gillar låten eller hur jag sjunger så känns det inte lika farligt som förr. Men jag har väl inte upplevt så mycket nackdelar än.

Du säger ändå ”än”.
– Ja, men jag sätter ju mycket press på mig själv, och det kommer väl mer och mer förväntningar på vad som ska komma efter det här. Sedan kan det vara hat och kritik, vilket jag absolut har fått. Men det är inget som har berört mig.  

Det känns ändå lite deppigt att man bara väntar på att det förr eller senare kommer att komma kritik.
– Ja, men då får det göra det liksom. Den enda gången det är jobbigt är när jag själv inte är hundra procent nöjd med det jag har gjort. Då kan det vara svårare att ta. Samtidigt, om någon ogillar en av mina låtar så har låten ändå väckt känslor – vilket är precis det jag vill.  

Du sjunger att du är bäst i hela staden i Svagare än jag. Är det där självförtroendet medfött?
– Alltså jag önskar att jag hade det självförtroendet som jag har i den låten. Men jag är väldigt upp och ner i mina känslor och har alltid varit det, och det kan vara mycket toppar och dalar. När jag skrev låten så var jag rätt låg, så det var liksom ett sätt att få mig själv att lyfta. Jag skrev det jag behövde höra. Jag tror ibland att jag behöver överdriva en pepp för att kunna känna den.  

“Fake it till you make it” liksom?
– Ja, alltså exakt så. Men ibland kan det vara helt okej. Vem vet, jag kanske dör imorgon. Det är ingen idé att gå runt och grubbla, men jag gör det. Övertänker allt och överdriver mina känslor jättemycket. Och förminskar dem. Jag har en ganska konstig relation till mina känslor.  

Sa den kreativt lagda…
– Jag fattar nog inte riktigt vad som händer inom mig, och därför försöker jag få svar på det jag känner genom musiken.  

Du har sagt tidigare att du alltid vetat om att du har velat hålla på med musik. Det måste väl funnits stunder av tvivel?
– Alltså, det har faktiskt aldrig funnits en sådan stund. Jag har liksom sagt att jag vill bli sångerska sedan jag var tre år gammal. Jag har alltid känt att det är ett omöjligt jobb, men jag kommer att kämpa tills det går – och om det inte går då så får jag fortsätta kämpa. Det är så jävla klyschigt, men jag har faktiskt inte tvivlat. Inte en enda sekund.  

Men kan du ägna dig åt detta på heltid nu då? Dina Spotify-intäkter borde ju räcka till ett paket kaffe typ?
– Nej, men det kan jag inte. Men jag har ganska många jobb. Jag jobbar i garderob, i en glasskiosk, på förskola och lite grann på en kommunikationsbyrå.  

Jävlar. Hinner du vila något?
– Nej, det gör jag ju inte. Jag hade också en mardröm för två veckor sedan, så nu har jag inte kunnat sova på två veckor. Jag tror att jag hade min första sömnparalys. Det var också natten till att jag skulle göra Nyhetsmorgon, så det var lite dålig tajming. Jag drömmer mardrömmar varje natt och har gjort det väldigt länge, men det här var något helt brutalt.  

Du kunde liksom inte röra dig?
– Nej, jag kunde inte röra mig eller skrika fast än jag försökte.  

Var det en typisk demon som kravlade in i rummet?
– Ja, det var två gestalter som satte sig på sängen i rummet. Det var inte skitkul. Men vila får jag fan göra i graven. Men annars rullar det på ändå.  

När jag har lyssnat igenom din musik märker jag av mycket stadsreferenser. Du har en låt som heter Tunnelbanan också. Finns det en risk här att du alienerar landsbygden?
– Jag hoppas inte det. Jag tänker på samma sätt som när Håkan sjunger om Göteborg. Jag vet fan inte vad det är för gata, men jag gör det ju ändå till mitt eget när jag lyssnar. Mina låtar kanske är mer så här, ”Hej och välkomna till Stockholm! Om ni inte har varit här kan ni lyssna på min musik”. Det känns också mer rätt att någon som kommer från landet får skriva om det.  

Är målet att vara ett välkomnande ansikte på terminal fem på Arlanda?
– Alltså ja, svar ja. Men den drömmen har jag faktiskt aldrig vågat drömma. Då måste jag liksom ha slagit internationellt. Men ska jag sitta där, då måste jag ha förändrat världen. Alltså då ska det vara något mäktigt. Då ska det inte vara att ”hon skrev en gång att hon var bäst i hela stan”.  

Få saker gestaltar storstadsmiljön lika väl som att hållas vaken mitt i natten av att blåljus lyser in i lägenheten. När andra hade grävt i byrån efter sovmasken plockade Ida-Lova istället upp gitarren och började skriva. Resultatet blev hennes kommande singel som just heter Blåljus, och som kommer ut i månadsskiftet. Ida-Lova beskriver den som ”jättedeppig” och annorlunda i ton från hennes senaste singlar.
– Den handlar om... jag vet inte, att tiden är kommen och att vi alla ska dö. Den är inte skitkul. Den är dock ganska rivig. Jag känner att varannan låt handlar om att världen kommer gå under, att vi alla kommer dö och att vi lika gärna kan dö nu. Och i varannan låt sjunger jag om att jag är bäst i hela staden, att jag kan flyga och att jag älskar livet.

Känner du någon gång att du kommer kolla tillbaka på de här väldigt utlämnande låtarna och cringa om en massa år?
– Jag tror mer att jag kommer kolla tillbaka och tänka att ”jag visste ju verkligen ingenting” mer än att skämmas. Jag skriver ju om det jag känner nu. Det är en låt som kommer senare i höst, som nog är det mest blottande jag någonsin skrivit. Det kan jag känna redan nu, att hur har jag gått med på att vi ska släppa det här liksom? Den handlar om att jag aldrig varit kär och inte kan bli kär. Det känns verkligen blottande, för det är inte någonting som jag brukar prata om ens. Men så har det alltid varit, och det har inte funnits något sorgligt i det.  

Finns det en emotionell spärr menar du?
– Ja men det finns en spärr, och det sjunger jag till och med i låten.  

Jag antar att en vanlig reaktion är att säga ”det kommer, ska du se”. Kan du bli frustrerad över det?
– Ja, alltså verkligen. Jag tänker att det är klart att jag kommer att bli kär någon gång, men då måste jag våga ta det steget. Men låten handlar också om en av mina bästa vänner som är så otroligt kär i kärleken, vilket är så vackert. Klara heter hon, och låten är döpt efter henne.  

Du outar henne totalt alltså?
– Hon är med på det här, så det är lugnt, haha. Men hon har ett så fint perspektiv på kärlek som inte jag har haft. Vilket är sjukt, för jag har bara haft lycklig kärlek runt omkring mig. Mina föräldrar är fortfarande gifta, men jag har inte ärvt något av det. Jag vet inte var det kommer ifrån.  

Men det handlar väl också om att vara trygg i sig själv? Många kastar ju sig mellan dejter och förhållanden för att de inte klarar av att vara själva?
– Nej, det tror jag inte är sunt. Men som alla säger, det kommer att hända. Jag kommer bara ha chillat galet fram tills dess.  

Fram till dess är du gift med musiken?
– Ja exakt!  

Att börja artisteriet vid tidig ålder har inte alltid sina fördelar. Försprånget till trots så har det för Ida-Lova varit svårt att skaka av sig förutfattade meningar som ofta kommer med att vara en ung tjej i branschen.
– Jag har väl också känt lite att jag måste bryta mig loss. Och det är klart – jag är en gullig tjej. Och tyvärr tar ingen en gullig tjej seriöst. Jag märker skillnad på vilka frågor jag har fått jämfört med andra, men jag är artist och låtskrivare nu. Då vill jag också att folk pratar med mig som en artist och låtskrivare.  

Folk vill ju gärna nagla fast vissa historier kring en som artist, tänker jag. Att vissa frågor följer efter en?
– Jag köper det, men det är tråkigt när andra saker än musiken hamnar i fokus.    

En fråga som mediebranschen och belackare på sociala medier tenderar att cirkulera som gamar kring är fenomenet ”stjärnskott vars föräldrar har egna Wikipedia-sidor”. Som dotter till Christine Meltzer och med en pappa som jobbar som artistagent är det lätt att tänka att Ida-Lovas framgångar är ett resultat av den beryktade räkmackan, och efter de senaste årens häxjakt mot alla med prefixet ”nepo” kan det tänkas att man som kändisbarn gör klokast i att sopa eventuella kopplingar under mattan. I Ida-Lovas fall uppdagades det tidigt, och söker man på hennes namn får man även upp sökförslagen ”Ida-Lova mamma” och ”Christine Meltzer dotter”.
– Jag är ju jättestolt över min mamma och tycker att hon är grym. Men hade jag fått önska så hade hon haft ett annat jobb. Det har ju gett jättemånga möjligheter och jag är verkligen tacksam för det, men det är tråkigt när det bara blir fokus på familjen. Det är svårt att hela tiden försöka övertyga mig själv att jag är värd det här – att jag får göra det här och att någon tycker att jag är bra på riktigt även när jag inte själv känner det.  

Men hjälpte det dig att ha föräldrar i branschen när du började med musiken?
– Ja, det gjorde det. Jag sjöng in en låt som användes som jingel till mammas tv-program, och då tyckte jag bara att det var kul att få sjunga. Men sedan hörde folk som jobbade på Svenska hjältar-galan min låt, och sedan har det fortsatt på den vägen. Det kan jag inte sticka under stol med och jag är jätteglad för det. Å andra sidan tror jag att jag hade kommit in i musikvärlden ändå, för jag hade gjort allt i min makt för att det skulle hända. Jag har också fått förfrågningar om att göra tv-program ihop med mamma, och det hade varit asbra att göra sådana jobb eftersom jag har typ 90 kronor på kontot. Men det känns inte rätt.  

Du skulle aldrig kunna ha din pappa som agent?
– Jag hade faktiskt det när jag var liten, men sedan kände jag att det inte fungerade. Det var svårt att veta när det var min pappa och när det var business. Jag kände att jag behövde dra en linje där.  

Du har ju fullt upp i sommar – något du ser fram emot lite extra?
– Ja, imorgon ska jag åka till Norge för att spela på VG-listan. Jag ska bara köra en låt, men det är inför 50 000 personer. Jag vet inte hur fan det ska gå vägen, och just nu är jag lite hes också. Men det är bara att köra på.