Morrissey – Low In High School

Patrik Forshage 00:00 16 Nov 2017

Som jag önskar att det var möjligt att lyssna på Morrissey utan att bry sig om innehållet i hans texter. Isåfall hade jag som i forna tider kunnat njuta hans utsökta ordval, hans manér och dramatiska iscensättningar och hans fortfarande stundtals strålande sånger. Isåfall hade jag helhjärtat kunnat rekommendera Low In High School, och ledigt haft överseende även med överlastade arrangemang, i synnerhet en rytmsektion som bara vill mangla tung goth i tid och otid. Isåfall hade jag förbehållslöst kunnat falla för frestelsen att hylla såväl storslaget orkestrerade ballader som Home Is A Question Mark, en blivande livefavorit som I Wish You Lonely eller en alert poplåt som förstasingeln Spent the Day in Bed. Jag hade kunnat älska skivans mest utpräglade glamrocklåt Jacky's Only Happy When She's Up On The Stage, och glädjas åt den musikaliska äventyrligheten i latino/mellanösternäventyret The Girl from Tel-Aviv Who Wouldn’t Kneel med dragspel och kastanjetter. 

Men naturligtvis går det inte att bortse från Morrisseys texter. Dels för att Morrissey aldrig i livet skulle låta oss, det är i texterna han har sin sanna stolthet och det är med texterna han manifesterar sin person och manar sina arméer av missförstådda inte-längre-så-unga män. Dels för att den här anmälaren redan vittnat offentligt om hur Morrissey en gång i tiden var avgörande för att forma honom (eller åtminstone hans idealiserade självbild). 

I takt med att Morrisseys excentrism blivit alltmer surmagat misantropisk och vi verkligen-inte-längre-så-unga-och-inte-ens-längre-inbillat-missförstådda män utvecklat egna personligheter har hans messianska roll minskat avsevärt, och även om hans ambitioner med texterna ligger kvar på samma bombastiska nivåer är mottagligheten inte riktigt lika stor. Det finns det anledning att vara tacksam för när man lyssnar på hans budskap på Low In High School

Det hade gått att stå ut med att Morrissey numera målar den ena bilden mer vulgär än den andra - hälften av texterna handlar om kroppens nedre regioner och det där om att ”never had no one ever” har med åren uppenbart blivit mer än väl kompenserat. Det är kanske inte något vidare subtilt eller smart, men det är åtminstone inte korkat. På samma sätt har vi sedan årtionden vant oss vid den uniforms- och auktoritetsaversion Morrissey alltid odlat - här tydligast i Who Will Protect Us From The Police? och när han han lägger ansvaret för militära konflikter direkt på den enskilde soldatens axlar i en klumpfotad synthrockig I Bury The Living (“Gimme an order! I’ll blow up your daughter!”).

Det där är liksom essensen av Morrissey. Hans allt grumligare politiska manifestationer är avsevärt mer svårsmälta. Med pukor och trumpeter inleder Morrissey sina samtidsbetraktelser med att i marschtakt ta ställning mot media på ett sätt som får Stephen Bannon att verka sansad i My Love, I’d Do Anything For You. Teach your kids to despise and recognise all the propaganda - filtered down by the mainstream media”. 

Morrissey har kommit undan med ambivalenta maskeringar av suspekta budskap förr, men det här är synnerligen anmärkningsvärt. På samma tema berättar han i Spent the Day in Bed att han starkt avråder från att lyssna på nyheter, som han vill påstå enbart har till syfte att skrämma, förminska och indoktrinera. Med utgångspunkt i den sortens antiintellektuell världsfrånvändhet konstaterar han i All the Young People Must Fall in Love att presidenter avlöser varandra, men att de är allihop är menlösa eftersom de ändå inte får säga vad de egentligen tycker. Man undrar vad han tänker att Trump isåfall håller inne med. 

Hans världspolitiska kommentarer fortsätter i In Your Lap, där han målar upp en bild av den arabiska våren med störtade diktatorer och brinnande krigsherrar, enbart för att använda som fond till en primadonnedramatisk kärlekshistoria som egentligen bara utmynnar i samma gamla beskrivning av att Morrissey är deppig och vill ha tröst. Israel, å andra sidan, är en kärleksförklaring till det land som återkommer inte bara i låttiteln utan i ytterligare två andra låtar dessutom. Inte till landets politik eller militära ambitioner, är han noga med att markera, bara till dem som röstar fram den politiken. För att verkligen förvirra kring sin ideologiska agenda dedikerar han som grädde på moset hela skivan till den just avlidne radikala amerikanska medborgarrättskämpen Dick Gregory, ett ställningstagande som framstår som fullständigt omöjligt att färgmatcha med skivans brunare nyanser. 

Det är sorgesamt att iaktta en av sina stora hjältar förirra sig så, men det är ändå mitt uppdrag som anmälare att konstatera att Low in High School till sin lyrik är en geggig röra av reaktionär dumretorik, traditionsenliga auktoritetsangrepp och den sortens självömkande litanior som kan klä en hålögd 20-åring men blir enerverande när de kommer från välsituerade gubbar som trots både gikt och trivselvikt med stormsteg rör mot pensionsstrecket. För den som har förmågan att faktisk koppla bort texternas dumheter däremot – att få tillhöra den kategorin är en nåd att stilla bedja om – är det en stundtals klumpig men helt okej Morrissey-skiva, långt ifrån hans storhetsdagar men helt i par med det senaste decenniets försök.

Du har väl inte glömt att följa Nöjesguiden på Facebook?

 
Skivbolag: 
Artist: 
9 Visa kommentarer (9)

Fler musikrecensioner

Jim James – Tribute To 2

Jim James har gjort det till en vana att släppa ifrån sig soloalbum, sidoprojekt och coveralbum mellan sina mer ambitiösa My morning Jacket-album, och här fokuserar han på sent 60-tal och tidigt 70-tal. Han blandar välkända sånger som The Beach Boys I Just Wasn’t Made for These Times och en djupt sorgsen akustisk tolkning av Sonny & Chers Baby Don’t Go med mer udda val från tidigare eller senare delar av nittonhundratalet, från Irving Berlin till Abbey Lincoln.