"En geggig röra av reaktionär dumretorik, traditionsenliga auktoritetsangrepp och självömkande litanior."
BMG/Border
Farsta - Efter kalaset
När några av den svenska punkens och postpunkens veteraner slog sig ihop för ett minialbum under namnet Farsta för två år sedan bar det inte riktigt. Det lät daterat och ängsligt självrefererande, med en cover av Mental istid som grädde på moset, men det verkar ha fungerat utmärkt som avstamp för bandets utveckling.
James – Girl at the End of the World
Brittiska rockarna James har hållit på i över trettio år, med en paus för splittring och återförening. Den här skivan säger att det kanske är dags att lägga ner för gott nu eller åtminstone bestämma sig för vad de vill. Detta är som ett potpurri av postpunk, fotbollshejarklack, nöjeskryssningsschlager, åttiotalselectro, gubbrock och trance. Några låtar är dock rätt schysta, som Alvin, som helt plötsligt sjungs på svängig franska, eller Dear John, med vibb av Pet Shop Boys, Jay-Jay Johanson och Sandras gamla hit Maria Magdalena.
Dexys – One Day I’m Going to Soar
Visst var det nervöst. Skulle Kevin Rowland – den enda artist jag som beundrare känt mig tvungen att gå fram och göra bort mig hos genom att stamma fram en helt oväsentlig nonsensfråga – efter alla år av väldokumenterad självdestruktivitet verkligen kunna leva upp till något av det som Dexys Midnight Runners tre album under åren inneburit för mina intellektuella, stilmässiga och musikaliska ideal? Jag hade inte behövt vara orolig.
