Rebell

Foto: Christian Andersson.

Det har gått nästan två år sedan Rebell ynglade av sig i form av den upproriska systerkrogen Myteri.

Som småsyskon ofta tenderar att göra har Myteri stulit uppmärksamheten från sin äldre like, och Rebell har lunkat på som omtyckt kvarterskrog utan överraskningsinslag. Dags att undersöka vad som hänt sedan sist.
 

Inredningen är sig lik. Ljus och luftig lokal med varm mysbelysning och kitschiga inredningsdetaljer som får mig att rynka pannan och mumla om effektsökeri. Det är mycket folk men inte fullsatt. Jag och mitt middagssällskap placeras tätt bredvid ett annat par gäster. En papperspåse med bröd kategori bättre kommer in tillsammans med menyn. Vi bestämmer oss för varsin trerätters, den ena är en komposition av restaurangens signaturrätter (325 kronor) tillsammans med ölpaket (210 kronor). Den andra är en slags ”kocken-vet-bäst”-meny (395 kronor) baserad på vad som är bäst för dagen, tillsammans med vinpaket (350 kronor). Ett utmärkt sätt att mäta hur upprorisk denna rebell är!
 

Vi får in varsin förrätt med marina inslag. Från klassikermenyn blir det ”grabbröra”, en spin-off på gubbröra. Att grabben är den nya gubben är väl ingen nyhet, frågan är om det också gäller marina röror? Ett gäng sillfiléer ligger slingrade runt väl kokt ägg, kapris och tilltagna dillvippor på en spröd skiva rågbröd. Det visar sig att det faktiskt är mer grabbigt än gubbigt, rätten är ungdomlig och mild i all sin husmansstelhet, men vidare rebelliskt är det inte. Lite som verklighetens gubbgrabbar faktiskt. Från kockens meny får vi potatisblinier med röding, forellrom och dill tillsammans med en fluffig aioli. Det är syrligt och salt. Jag är lycklig och imponerad.
 

Mitt sällskap får in revbensspjäll från klassikermenyn tillsammans med en Sierra Nevada. Jag fasar för att det ska vara barnmatsvarning, men smaken är oinställsamt besk av anis och blir än mer tilltalande tack vare tunnskivat vinteräpple och en coleslaw på rödkål. En sötklibbig skysås drar tyvärr ändå helhetsintrycket en gnutta åt det steakhouseburdusa hållet men klarar sig precis för att grönsakstillbehören håller ställningarna. Jag får in skånsk fläskfilé som är mör, lätt rosa och ganska ointressant. Desto mer exalterad blir jag återigen över tillbehören: en puré på Granny Smith-äpple, stuvad grönkål, skånsk grovkornig senap och en nonchalant skur bladpersilja. 2–0 till grönsakerna.
 

Efterrätten slår oss med häpnad ett oväntat sätt. Löpsedeln skulle lyda: ”FANATISKA LAKRITSMOTSTÅNDARE FÖRFÖRS AV SNUSKLUBBA”. Föremålet för vår vördnad är några fluffiga minimunkar rullade i lakritspulver i sällskap av karamellglass och lakritskräm. Det är mycket bra, men den verkliga förhöjaren är den engelska stout vi serveras att dricka. Vi sitter tysta och nickar.
 

På väg därifrån tänker jag att inredningen är en passande bakgrund till menyn. Den blekstela snälla husmansgrunden skakas om av färgstarka risktagare som ibland blir fullträffar och ibland förvandlar det rebelliska draget till teatraliskt flams. Prissättningen gör att vi har överseende med en viss flamsighet, men en flamsig rebell gör ingen revolution.