Krogrecension: Simba

Så bra är den etiopiska krogen vid Lilla Bommen.

Det är ett lite för dåligt utforskat restaurangstråk som ligger nere vid Lilla Bommen. Just nu skyms utsikten ut mot Operan och vattnet av höga gröna staket, men det är inte svårt att föreställa sig hur det ser ut i solskenet. Med svansen mellan benen går vi förbi krogar som ser jättetrevliga ut, på väg mot Simba som ligger på hörnet.

Eftersom det har blivit ganska kallt i luften när vi besöker restaurangen är den tunga dörren stängd, och det är svårt att avgöra om det är någon som är där inne. I den lilla hallen är det lika svårt att avgöra, då det inte sitter någon i det avlånga rummet med bardisken som sträcker ut sig på ena sidan. Snabbt blir vi hälsade välkomna och upptäcker till vår stora förtjusning att det inte alls var tomt och dystert ikväll. I ett större rum lite längre in sitter både stora och små sällskap som alla verkar ha ett leende på läpparna. Deras bord är överfyllda med mat och drinkar och bara att skanna av vad alla äter får det att kurra ordentligt i magen.

Vi blir placerade vid ett bord mot en vägg som har perfekt utsikt över matsalen. Det känns avskilt men ändå som att vi befinner oss mitt i centrum och själva känslan i rummet är härligt avslappnad. Det kan nästan liknas vid att komma in på en lugn hemmafest där du känner alla, så avslappnade blir vi. Vi tittar igenom menyn som vi fått när vi satte oss ner. Allt ser väldigt gott ut, och det är förutom förekomsten av hamburgare och ryggbiff med potatisgratäng bara saker som du skulle ha svårt att hitta på menyn hos någon annan restaurang i Göteborg. Gissningsvis har de träffat på lite för många kräsna, inskränkta gäster som gör att de två udda alternativen fått sig permanenta platser.

Trots att strimlad krokodilfilé låter otroligt spännande så kan vi genom att titta runt i matsalen se att det inte direkt är några blyga portioner som serveras här. Vi bestämmer oss för att spara krokodilen till nästa besök, och går på varmrätt för att kunna satsa på efterrätt om det finns plats över. Beslutet landar också ganska snabbt på att beställa en sharingrätt, bejajneto. För det kan en välja mellan kött, vegetariskt och veganskt. I menyn går det att läsa att de i Eritrea och Etiopien äter veganskt två dagar i veckan, men vi väljer mittenvägen och kör på vegetariskt som de lagom-svenskar vi är. Man uppmanas att äta med händerna, vilket man gör genom att fånga upp maten med sitt injera.

Injera är ett tunnbröd som är mer likt en tunn pannkaka i texturen, traditionellt gjord på sädesslaget teff med en smak som påminner om surdeg. Det ligger några sådana ihoprullade vid sidan av det stora fatet med olika grytor och såser som vi får in, så väl som några stora som täcker hela botten. De olika grytorna är placerade i små skålar i mitten - en mustig med linser, en len och het med potatis, en löksås tydligt kryddad med nejlika och en len och smakrik sås. Runtom är det mer linser, någon form av stuvad grönkål, rödbetor och väldressad sallad. Allt har verkligen riktig tydliga, goda smaker, och vanligtvis brukar man önska att det fanns mer av vissa röror och mindre av andra. Inte här, och hade det inte varit för att fatet gjort oss proppmätta hade vi nästan velat be om ett till.

Att sitta och avnjuta sin måltid i den mysiga matsalen hos Simba är en fröjd. Vi testar etiopiskt honungsvin, tej, som är världens tidigast kända fermenterade dryck och smakar som en blandning av kombucha, vitt mousserande vin och honung. Runtom oss delar folk mat över borden, skrattar, har det bra helt enkelt – precis som oss. Trots att injera var en smak att vänja sig vid ser vi fram emot att äta det här igen när vi lämnar restaurangen.