Det hjälper tyvärr inte att krögarna bakom nyöppnade Bekk är några av stans mest framstående – vi är ganska besvikna när vi lämnar stället.
Bekk är näst intill tomt. Så när som på ett par är vi ensamma i lokalen, och det märks redan från början att personalen är något sömnig. Svårt att vara på tårna när man inte behöver. Ingenting flyter på, när vi ska dela en rätt får vi själva be om assietter och vid ett tillfälle behöver vi gå till baren när vi vill ha uppmärksamhet. Servitören är upptagen med att prata med sin kompis.
En rutinerad samling krögare står bakom satsningen, de driver sedan tidigare göteborgska favoriter som Bhoga, The Rover och Ölrepubliken. Initialt var ingen mindre än Måns Backlund, som senast kommer från prisade Upper House, kökschef. Men trots att det bara gått några veckor sedan Bekk först öppnade dörrarna, har han redan hunnit sluta.
Menyn är kort – tre mellanrätter, tre stora rätter och två desserter. Du kan köpa en trerätters till det nätta priset av 400 kr, men vi bestämmer oss för att dela på en örtstekt blomkål med kalixlöjrom och kräm på brynt smör (175 kr) till förrätt. Till varmrätt väljer den ena av oss oxsvans med rostad jordärtskocka och chips på samma råvara (195 kr), medan den andra beställer fisken; långa med brysselkål och svartrot (195 kr).
Vi dricker bubbel och tuggar på “Göteborgs bästa bröd” från Alvar & Ivar i väntan på förrätten. När den kommer är två av tre huvudingredienser helt fantastiska, och den sista lätt meningslös. Med löjrom och brynt smörkräm som tallriksgrannar känns blomkålen rätt ointressant. Men de två förstnämnda ser ändå till att göra rätten till en riktigt bra uppelvelse. Från och med nu kommer vi att äta kräm på brynt smör till allt. Detsamma gäller löjrom, men det är sen gammalt.
Dryckesmenyn är inspirerad och proppfull av naturviner, och när vi pratar om dryck till huvudrätten känns det som vår servitör lever upp lite. Han är kunnig och tipsar om ett sydafrikanskt Chenin Blanc, som är hur gott som helst. När varmrätterna landar framför oss blir det också tydligt att det funkar fint till både fisken och köttet.
Långan är riktigt bra, hela rätten känns lätt och allt har sin plats på tallriken, även om det är något undersaltat. Oxsvansen är raka motsatsen. Tung, kletig och nästan svår att ta sig igenom. Det långkokta köttet är ganska gott, men hjälps inte av en sås som påminner om sirap i såväl smak som konsistens. Jordärtskockan är också tung och svårtuggad. Det är något med rätten som gör att våra tankar går till en Snickers kletighet. Och definitivt inte på ett bra sätt.
Tallrikarna dukas av, och det märks att de anställda vill gå hem. Vi blir inte erbjudna att beställa dessert, och när vi spanar in i köket får vi förklaringen – det ser väldigt stängt ut. Vi är nu helt ensamma i lokalen och känner oss inte direkt manade att hänga kvar. En fullsatt lördag är stämningen på Bekk säkerligen en helt annan. Vi får en känsla av att köket skulle kunna uträtta stordåd, men den här kvällen är vi besvikna när vi går därifrån. Vi hade visserligen högt ställda förväntningar, men det kändes helt rimligt med tanke på vilka krögarna är. I nuläget är det nog bara vinlistan vi vill återvända för. Och det brynta smöret, då.
